Den k..a bilden

 Mitt förhållande till fotografi är enkelt. 

Jag försöker röra mig i vardagen. Jag arbetar i vardagen men jag förhåller mig till vardagen på ett ytterst sensuellt, nästan småkåt sätt. Ja, jag vill att bilderna ska vara så livskraftiga, så livsbejakande att de känns småkåta.

Det är ju en satans formulering, men så är det. Jag riktar mig till de unga, till dom som idag har drömmar, som vill göra något annat av livet än den enormt stränga disciplin som nu läggs på dom. Givetvis kommer det att bli en revolt. Klassklyftor och annan skit kan inte pågå hur länge som helst och ur det kommer en revolt.

De är mina barn.,de är underbart att äldre ser på mina bilder med ett romantiskt skimmer och minns de som de varit med om, som de delat med mig, men vi har redan gjort resan.

Jag minns Hemingway, Miller, Bresson, Atget alla de som var mycket äldre än mig, men som fick mig att få tummen ur äschlet och anledningen var att de valde ämnen som fick mig att gå igång, ämnen som var livsbejakande, livskraftiga, i vissa fall riktigt småkåta.

Det är så det är. Fula bilder kommer inte långt, vackra bilder längre, men de måsta vara sanna, gjorda på ett ärligt sätt, med tro på livet.

Unga fotografer idag blandar vilt i sina bilder, det är lika mycket måleri som fotografi i vissa bilder. Det klarar inte jag. Tyvärr, är jag en stenåldersfotograf som fotograferar det jag ser utan tillägg, men man kan ju försöka ladda bilden inifrån med det som kallas livslust, livskåthet, livsglädje,,,,

Viktiga saker alltså och så skönhet. Inget är viktigare än sann vardaglig skönhet. Inte det tillfixade utan det som finns framför oss hela tiden. Vardagsskönhet, detta: Ta mig som jag är.

I love it,,,