Sorgens regn

 I början av pandemin tog jag en bild på två fina män som strax senare skulle komma och dö av coviden. Fina killar och nu är jag i lite samma situation. 

Fotografi kan vara lyckans beskrivare, men lika mycket dödens  minne. En gång i tiden jobbade jag åt cancerförbundet. Jag var runt och plåtade människor med cancer och ofta kring julen fick jag frågor om bilderna jag tagit. De kära hade dött och jag skickade givetvis mina bilder till de människor som hade mist sina älskade.

Det är en bit av smärtan och lyckan med fotografi. Man fotograferar dom i en lycklig stund och något år senare är den bilden ett minne av någon som alldeles nyss gick bort i plågor.

Jag har sagt det förut: Fotografi är något så vackert som smärtan, lyckan och minnets poesi.

Fotografi är något att ta på allvar. Därför att livet är på allvar och ska tas på allvar.

Det viner en vind utomhus. Den är så stark att jag knappt kan gå ut på gården, men det gör inget. Natten var en sådan där natt där uppgörelserna haglade. Där saker och ting kom till ro, där morgonen kom med en annan lyster och där vinden forfarande inte lämnat trädtopparna.

En vacker dag, en långsam dag. Tacksamhetens dag. Jag gör då och då en redovisning av läget. Kroppen, kärleken, pengarna, barnen och jobbet. Det var en dag då jag inte gjorde det, utan gjorde som förr. Lät mig falla, lät mig falla ner i lättjan, Netflix hela dagen, vinden, en köttbit och en brasa. När brasan brunnit ut, får katten en köttrest för natten, tänder några ljus och ser Sverige spela mot Grekland. 

Jag kommer sedan att somna, nöjd, mätt, glad och lyckligt kär.