Big Sur och Alikio

Det finns ställen som etsar sig fast i en. Hemingways ställe i Key West eller Henry Millers i Big Sur. Bara namnen gör ju att man får frossa. Det var där de skapade sina verk. Men bäst ändå är Georgia O Keeffes hus i Santa Fé. Det är sanslöst vacker och är liksom valt efter hennes psyke. Ensamt. 

Alikio heter den här bilden. Ett ställe jag ofta kör till. Det är magiskt. Det kanske finns någon som ser den här bilden och tänker: Magiskt, dit skulle jag vilja åka.

Gerillafotograferna kör på, fint. Härligt att se att Krister Klereus fick bra cred, duktig människa och trevlig dessutom. Anders Onerup hade vernissage på nya galleriet på Hornsgatan 42 och 30 oktober kör Lars Tunbjörk sin största utställning i Borås. 

Det rullar, det rullar. Jag är inne på något helt annat. Att inreda Monitsia, vårt hus så det blir som Big Sur eller Key West. När jag växte upp var en stor bokhylla bevis på kulturellt kapital. Det är det inte längre. Allt ryms i en liten låda för några tusenlappar. Men, det är svårt att skapa känsla i ett hus med lådor. Det kräver något mer.

Jag cyklade i bergen idag. Det var någon månad sedan, satte på vanliga hederliga pedaler istället för mina racepedaler. Visst, kom hem med två sönderkörda pedaler, men det var fint att ta sig över bergen. Blir mer av den saken den här veckan, sedan kommer jag ett tag till Stockholm.

På fiket dog en gubbe i veckan. En av dom som hela tiden tjatat om hur löjligt det är att vaccinera sig. Han dog i covid, hoppas det är några på fiket som fattar vad som gäller nu?

Big Sur, finns bilder på Miller då han sitter i stugan och skriver. Ser fint ut, men jag kan anta att det var inte så enkelt alla gånger. Det var nog lättare i Paris. Det är alltid lättast att göra de första böckerna, då är man mest vild och vill mest. När man gjort 50 böcker är man ganska liknöjd, det är inget större grej att göra en till. Tänker på de japanska fotograferna som gjort typ 300 böcker, bryr de sig ens...

Man gör som man gör och an lever som man lever,,,