Paradigmskiftet

Någon frågade mig vad paradigmskiftet i svensk fotografi bestod av. I korthet kan man säga att tyngdpunkten har förflyttats från den berättande fotografin till en slags enkelbilder på Instagram och Facebook. Det har också blivit så att möjligheterna att försörja sig eller bara göra projekt har minskat drastiskt eftersom det saknas publiceringsmöjligheter, utan publiceringar idag är till stor del en bild i taget på Insta eller andra sociala medier. Många fantastiska fotografer håller upp sin publik främst genom sina korta Instasnuttar med mobilen. En som DAH är en mästare på det. Fotografiet ersätts långsamt med filmsnuttar.

Nog om det. Det jag saknade och skrev om är den högre platån. Konstnärerna har på sin högsta nivå Nationalmuseum, sedan kommer Moderna för den senare konsten och andra stora museer. Fotografiet har inget motsvarade Nationalmuseum. Vår största utställningshall är en kommersiell hall, Fotografiska, sedan har vi Hasselblads som också är en kommersiell aktör. Fotografi saknar en statlig aktör på den högsta och viktigaste nivån och eftersom inte det finns någon högsta, viktigaste nivå så finns det heller inga som anser det viktigt att skriva om fotografi. Fotografiets status måste helt enkelt höjas rejält.

Själv har jag aldrig varit så intresserad av den högsta nivån. Jag är mer underground, men för att underground ska fungera så  måste det även där finnas kanaler och publik. ETC, tidningen, var ett typexempel på underground, hela 70,80 och 90 talet var en bra jordmån för underground. ETC tex lästes av en massa unga människor, folk som drev på i olika rörelser. Där fanns skribenter och fotografer, poeter och dansare, ny form, äventyr. Det var underground i sin bästa form.

Idag finns inte den platån riktigt. Jag kan personligen inte finna en enda sk undergroundtidning. Dagens ETC är ju bra på sitt sätt, men en blek lillebror till den gamla, vilda, mycket lästa tidningen.

Jag vet inte hur man gör? Jo det vet jag, förresten. Vi tar alla vår egen väg, personliga väg. Ingen av oss ingår i en rörelse. Ta tex DAH, som varje dag levererar en liten filmsnutt, håller intresset för sin fotografi levande genom att ständigt pumpa ut vad han gör, tänker göra eller vilka som besöker honom. Samtidigt visar han sina bilder, om o om igen. Det är underground med publik. Han har stor publik. Det är en väg att gå, men ganska lågt ifrån att samhället ska hjälpa till och lyfta fotografiets status.

Hur presenterar man idag sina bilder bäst, får mest publik? Jo, genom att göra en bok och sedan bläddra med den på youtube. Där tittar folk och sedan är det borta. Man tittar på en bok över en filmsnutt. Det är klart att ingen skriver om sådant. Det är ju inte ens underground, snarare lite halvtaffligt.

Så var det med det sk paradigmskiftet. Så vad återstår? Det gamla vanliga. Vakna, kliva upp, köra på och se vad som händer.