Naxos, 29 mars till 9 maj

 Reser till Naxos, kommer tillbaka i maj. Funderar mycket på det paradigmskifte som skett inom svensk fotografi. Den typ av fotografi, som är den fotografi som vi alla egentligen mest älskar, den berättande, personliga undersökningen, är verkligen på fallrepet i Sverige. Jag tänkte på det då jag såg den fina utställningen av Fyra fotografer i Gamla stan, Bra bilder, men en publik som inte innehöll många unga människor. Jag tror att OM man ska nå ut så måste man på något vis komma utöver generationsgränserna. Man måste ha ämnen som drabbar och intresserar många.

Det är mycket svårt det där, men idag då det inte går att leva på att berätta i bild, så blir  det ännu svårare. Det blir som med Vivian Maier, man hittar hennes bilder efter hennes död och de lyfts upp då.

Lite åt det hållet är det ju. Ta bara det SVENSKA fotopriset Hasselblads, som gick till Moriyama. Det skrevs knappt en rad om det i svenska tidningar. Det finns ju hundra angreppsvinklar på det priset, men det gick till en man, en gatufotograf, en japan. Det finns inte sämre villkor  om man vill bli omskriven, ja, afrikan då.

Det är rått att säga, men det är lika bra vi ser sanningen i vitögat. Det har skett ett paradigmskifte och den berättande fotografin är mycket haltande. I Sverige händer ingenting och den största anledningen till det är att INGEN skriver om fotografi. Alla dagstidningar och SVT  skulle ha en människa som liknar den saknade John Berger. Man kan inte få up intresset för fotografi om det inte finns en platå där fotografi diskuteras och analyseras. Svårare än så är det inte.

Den här bilden på skrivbordet??? Jag tycker om att se mina arbetsplatser, de ställen där jag arbetat och skapat något. Maria skolgata på 80-talet. En underbar lägenhet i ett underbart kvarter.