En söndag i mars...

Jag loggar ut från Facebook. Jag står inte ut med den där sörjan längre. Jag har varit där länge, mest för att ha en kanal för att göra reklam för mina grejer, men jag inser ju att jag blir ständigt deprimerad. Det är nästan omöjligt att få en glad kick av Facebook, detta eviga hatande tar ju musten ur mig. Det blir Instagram hädanefter. Jag kan ju skriva där också och man slipper denna eviga hetsjakt som Facebook innebär.

Annars så funderar jag på en del. Sopsortering? Fungerar det? När jag går ner i vårt soprum så är det obeskrivligt, en sådan satans röra och ingen ordning alls. Kanske man skulle på allvar börja se över förpackningarna? Coop tex börjar plötsligt göra youghurtförpackningar med plasttopp. Hur kom det sig?

Ja, jag ligger ju personligen ganska bra till på sådana här miljötester och jag fattar inte vad jag mer ska göra eftersom jag aldrig konsumerar, i princip cyklar överallt osv. Några flygresor per år till Naxos är väl allt. De stora grejen är ju den här depressionen som lägger sig över tiden då man inbillar sig att det går åt helvete. Det går inte åt helvete om vi inte vill det. Hela situationen har lite av tiden mellan första och andra världskriget. Folk gick omkring med en känsla av att det skiter sig igen, blir krig. Så behöver vi inte känna, vi kan känna att vi ska leva och vi ska leva bra. Det första vi ska göra är att dra ner på arbetstiden, för utan mer tid kan vi inte tänka klart. Och drar vi ner på tiden så konsumerar vi mindre. Alla har väl upplevt det här att ju mer jag jobbar, desto mer har jag rätt att unna mig, konsumera mer. Nog om det. Så Instagram, mickepberg,,,all the best folks. och HYR vårt hus på Naxos ,