Dagar som blir veckor som blir liv

Jag längtar enormt efter att komma iväg till Naxos. Istället tittar jag på tv, på folk som gifter sig utan att ha sett varandra. Man kan slå fast två saker, människor vill verkligen väl, men att det är svårt om inte attraktionen finns. Det är en del plågsamma scener.
Det andra är ju att kvinnorna är så förbannat krångliga, så nervösa, så oroliga. Det finns en anledning till att kvinnor bränner ut sig betydligt mer än män, deras oro. De oroar sig för allting, vill hela tiden ha en bekräftelse, diskutera allting. Jag kan när jag ser programmet tänka: Men för helvete, fråga inte så mycket, gör något och med det menar jag inte diska eller städa.

Det finns ju en klassisk scen mellan män och kvinnor. Kvinnor kommer hem och har haft det jobbigt på arbetet, det ena efter det andra är fel och som partner säger man: Gör så här eller så här, och det funkar aldrig. Man ska bara lyssna. Inte ge några råd.

Man lyssnar och det går rakt igenom huvudet och ut på andra sidan. Själv lyssnar jag verkligen på de råd jag får av kvinnor. De är oftast väldigt bra, men kvinnor vill mest bli lyssnade på.

Tycker Ni jag generaliserar? Ja, lite kanske, människan är ju unik men är det något jag lärt mig under mina nästa 70 år på klotet så är det att kvinnor lägger en enorm tid på att oroa sig, mest för att dom inte duger. Dom är för tjocka, för smala, för bleka, för snälla och om dom inte oroar sig för sig själva så oroar dom sig för klimatet, jobbet, mamma, pappa, mormor, morfar, barnbarn, en katt, en hund och i värsta fall, några blommor någonstans.

Jämlikhet har ju inget med oro att göra, det handlar ju om lika lön för samma arbete, möjligheter för alla att genomföra det dom vill, men på något sätt är kvinnor sina största fiender. Deras oro plockar bort så mycket kraft och energi som de skulle kunna använda i arbete eller till att genomföra drömmar. Tyvärr verkar det ju inte bli bättre, mina personliga erfarenheter är att dagens unga kvinnor är ännu mer oroliga än generationen innan och det säger inte lite.

Som sagt, det här är bara personliga reflektioner utifrån ett tvprogram där kvinna och man gifter sig utan att ha sett varandra innan och där det som utmärker kvinnorna är en evig oro och det som utmärker männen att de softar ganska rejält. Går det verkligen inte att hitta ett mellanläge?