Daido Moriyama

Vi måste gratulera den 80 årige Daido Moriyama till Hasselbladspriset. Han är ju en fotograf jag funderat mycket över.

Han har gjort kameran till en slav, som Araki sa i en grym intervju en gång. Alla fotografer vill köpa ett perfekt instrument, typ en Leica med en dyr glugg. Moriyama nöjer sig med en hyfsad pocketkamera, en digital, enkel kamera.

Jag upptäckte den japanska fotografin 1965, Eikoh Hosoe, som tog makalösa nakenbilder och naturbilder. Moriyama började assistera hos honom och sedan kom han in i Provokegänget i slutet av sextiotalet och det var där det började med de blurriga, vilda, vackra bilderna.

Han plåtar som Kerouac skrev, en jävla fart, som på en toarulle. Liksom utan slut och det är bara att kolla på Moriyamas bokproduktion. Det påminner om Majakovskijs  och de andras takt då de publicerade affischer, typ en om dagen. Moriyama gör massor med böcker i en satans fart och ofta är upplagan inte mer än 250 till 500 böcker.

Han har verkligen ett eget språk, i princip gjort samma sak hela livet. Gått ut och plåtat i sina japanska städer och sina speciella kvarter.

Jag har länge funderat över Moriyamas liv. Hans ensamhet, för det är ju en ensam man. Jag har aldrig lyckats få fram om han har haft någon familj, några barn osv. Jag tror inte det.

Nu fick han Hasselbladspriset och han står ju som representant för en typ av gatufotografi som många har inspirerats av. Nu kommer vi troligtvis inte att få se någon gatufotorepresentant på flera år hos Hasselbladsstifltelsen. Jag hade ju hoppats att Anders Petersen skulle få det i år. Han är ju dock fem år yngre än den 80 årige Moriyama så  med lite tur, om ett antal år, kanske han kan få det. Förhoppningsvis.

Här en ytterst bra länk om Moriyama.