En bild blir egentligen aldrig klar. Jag sorterar bilder i hårddiskar, flyttar mellan dom och då och då stannar jag upp och tittar ordentligt. Det är ögonen, blicken, som tar mig. Jag tittar länge på de här två kvinnorna jag delat mitt liv med i många år. Underbara människor. I min värld är alla mina gamla partners fortfarande underbara.
Jag låter deras blickar se på mig. Det är rofyllt och det slår mig att man kan titta i många år på samma bild. Det är något annat än bilden som styr. Kanske är det den magiska blickan, påminnelsen om ett liv någon annanstans?
