I sängen, funderande...

Ligger i sängen och läser en välskriven, men ack så deprimerande krönika om resande och miljö. Jag går till mig själv: resor har alltid varit det viktigaste i mitt liv. Varje år då jag gör en analys av vad som var bäst under året så kommer resorna först, alltid.

Jag tänker på Naxos. Hur ska en sådan ö klara sig utan turism? Naxos kanske skulle göra det men det finns andra öar som inte skulle ha en chans och bli till stenöknar. Att åka tåg till Grekland tror jag inte på. För långt, till Paris är typ gränsen. Sedan fattar jag inte riktigt vurmen för tågåkande. Jag har åkt MYCKET tåg och inte är det speciellt roligt. Nattåg är världens bästa uppfinning men sedan är det ganska hopplöst. Sitta i en vagn, typ sex timmar till Malmö och skava med en massa människor som pratar i mobilen, svindyrt fika osv,,,går fetbort.

Ser att Alison Jackson ställer ut på stora huset vid Saltsjön. Ja, lite fjantigt om Ni frågar mig. Det är som dålig buskis på tvn. Däremot filmen om Josefin Nilsson var ju ytterst sorglig och det är rent bedrövligt att det fått pågå som det gjorts. Hon fick betala priset men någon annan borde få betala ett mycket högt pris också.

Annars ser väl framtiden ganska fin ut. Det kommer att bli enorma förändringar. Jag fattar inte varför vi inte kan se dessa förändringar med ett positivt öga? Att det som sker med omläggningen av kapitalismen, miljön, osv skapar nytt klimat på alla plan. Vi jobbar kanske mindre, vi skapar ny kultur, vi kanske umgås mer, vi har mer roligt, vi blir försiktigare med varandra osv, lite som i slutet på sextiotalet då hela den borgerliga livsstilen fick sig en rejäl känga och det plötsligt skapades fantastisk musik, skrevs böcker o livet var på topp. Heja Framtiden.

I övrigt hade de vi kallar de Fyra fotograferna utställning nere vid St Göran och Draken. Bra bilder men det märkligaste var att det lilla rummet fylldes så väl av de små bilderna, att de små bilderna gjorde så enormt bra ifrån sig. De var för det mesta i A4 och med bilderna i ett format som kändes som gamla goda 13/18 och det fungerade mycket bra. Förra gången jag såg något liknande var på Strömholms utställning på Mindepartementet då det hängde 24/30 i ram där bilderna var runt 18/24 i bildformat. Det är helt uppenbart att man kan göra en retroutställning på 200 bilder i litet format i en liten lokal. Man behöver inte ha de här skrytutställningarna som är så vanligt numera. Den bistra och enkla sanningen är ju att klassisk svartvit fotografi klarar sig bäst i ett format som rör sig mellan 18/24 till max 30/40 , sedan tappar det känslan.


Populära inlägg