Den stora sorgen
Jag har alltid haft två drömmar. Den ena handlade om att bo vid ett litet torg i staden, där jag kunde se ut genom fönstret och se mina kompisar på gatan här och där. Jag gick ut och fikade eller drack ett glas när jag ville och de fanns alltid där. Det var ett vackert liv.
Idag då jag ser ut genom fönstret ser jag ingen och när jag går på fiket eller tar ett glas träffar jag aldrig någon. De som var mina vänner finns inte kvar. Jag vet att de finns men de är inte där. Det sitter andra människor där, folk jag inte känner, ofta en slags sort som jag egentligen inte har något gemensamt med. Det kan vara åldern, inkomsterna eller något annat, men dom jag gillade finns knappt kvar mer.
Det är sorgligt. Jag säger det till min fru men hon lever ett annat liv. Hon går till ett arbete och hennes umgänge är hennes familj. Mitt umgänge har alltid varit mina vänner på kaféet eller krogen eller på gatan.
Den andra drömmer jag har haft är ett litet hus, inte långt från vattnet. Ett kök, ett vardagsrum och ett sovrum. Utanför huset en motorcykel, liten motorcykel. Jag har en bakgård, ett vackert träd jag sitter under då det blir varmt. Det är en mycket ensammare dröm men jag har nära till ett fint café och till en bra krog. Jag har alltid närvarande vänner, men livet är stillsammare än i staden, mer vilsamt. Det livet är i södra Europa, en slags liv i exil, men med inhemska vänner. Ett bra liv.
Den tredje drömmen, som jag gett upp, var en husbil som ständigt rörde sig. Det blev en för ensam dröm.
Den första drömmen handlar om Stockholm, om ett liv som fanns för tjugo år sedan. Ett liv som inte finns, men som då det fanns, var ett vackert liv. Ett liv med vänner utanför familjen, på gatan, på kaféet, på krogen. Ett liv jag tyckte mycket om. Idag finns det inte för mina vänner finns inte längre där. Jag är expert på att skaffa vänner, men jag orkar inte det längre. I staden blir jag ganska ensam.
I den andra drömmen, huset vid vägen, är jag mer social, känner jag mig mer hemma, har fler vänner, lite som förr i staden, för livet vid Medelhavet, har en annan klocka, en annan rytm, ett annat sätt att umgås. Man kan gå ut när som helst och vännerna finns alltid där. I den lilla byn finns mycket mer umgänge än i den stora staden. Det finns en slags kärleksfull frihet. Tiden lever sitt eget liv. I den stora staden finns inga oaser längre, alla är uppkäkade av att för många bor där.
Det är verkligen en sorglig känsla. Det kan vara åldern också, att det har skett ett paradigmskifte, som man känner i den stora staden, men som man inte alls känner, som inte ens existerar, i den lilla byn vid Medelhavet. Be mig inte förklara, men i den lilla byn pågår livet hela dygnet, man är alltid välkommen att delta och alla finns där hela dygnet. Ingen försvinner.
