måndag 19 januari 2015

Claes Gabrielson har gjort en bra grej då han lyfter fram Ida Ekelunds bilder från Lund. Det är bilder som legat gömda ganska länge under ett golv i Lund. Bilderna togs för runt en 90 år sedan. Det är sådana här klassiska porträtt i studio. Fint fotograferade, men inte för upphetsande om Ni frågar mig.

Men, det är ändå intressant hur dessa bilder, helt utan ÅTHÄVOR, blivit så omtyckta. För mig visar bilderna på två saker, Tiden och Dokumentationen. Det är tidsmarkörer och tiden har gjort gott åt bilderna.

Dessutom är de fotograferade på det enklaste möjliga sätt. Rakt på, fint ljus, enkel bakgrund.

Om jag går igenom fotohistorien så blir det allt mer klart att bilder utan åthävor klarar sig bäst och med åthävor menar jag att man jobbar med ansträngda vinklar, extrema objektiv, extremt närgånget, hårda blixtar, inhumant osv,,,en enkel klar bild verkar klara sig bäst. De känns som om man helst bara vill se människan och hennes miljö i bilden när bilden blivit mer än femtio år gammal. Jag behöver inte det ansträngda, fotografens ansträngning i bilden.

Jag vet själv hur det fungerar. Då man inte tycker ens bilder fungerar kämpar jag och många med mig med att öka trycket, uttrycket i bilen. Jag försöker ladda bilden med kraft eller uttryck. Det kan bli för mycket och de här bilderna visar verkligen på en skala där allt är lagom och enkelt att ta till sig. Och varför är det så? Jo, för att tiden gjort sitt till. Nu är varje bild av Ida Ekelund en ny bild, känns ny i vår tid även om fotograferingssättet är gammalt och klassiskt.

Vad kan man dra för slutsatser av det? Kanske det som Strömholm sa. Säkra negget sedan kan du ligga på det i trettio år. Bilden finns där och kommer alltid att finnas där.