onsdag 14 januari 2015

Tarifas bleka sol...





Vem är jag att vandra på Tarifas bleka stränder?
Vem är jag att hänga utanför Berlinmuren då den föll och tobaksbolagen kastade ut gratiscigg till
Östberlinarna?
Vem är jag att ta en bild på vardagssöndag med barn i parken på Söder?
Vem är jag att illegalt åka till Sydafrika och jobba med aktivister som besökte de misshandlade vinarbetarna?

Vem är jag?

Jag växte upp i Sundvall med en god, varm mor. En blond kvinna som fick mig alldeles för tidigt i livet. Det var inte ovanligt på den tiden. Jag hade heller ingen far. Det var inte heller ovanligt.

Jag fick en styvpappa. En bra karl som hade en far som var smed på järnvägen. Jag åkte förbi ett staket han gjort i Sundsvall för en vecka sedan. Han kunde smida men han var inte för hygglig annars.
Min styvfar jobbade på ett lager och drömde om något annat. Han och mor städade posten på nätterna. De andra nätterna då de inte städade, studerade min far Hermods röda om ekonomi i soffan i vardagsrummet.

Vi bodde i en etta, fyra stycken. Brorsan och jag sov i köket. Kallvatten. sköta sig själv för det mesta.
Vi växte upp på Bergsgatan. Ett tufft område och idrotten blev vår räddning. Vi idrottade alltid, dag och natt.

När jag var runt tio flyttade vi till en trea. Det var en fantastisk upplevelse. Badkaret tog mig med storm. Jag badade varje dag. Farsan och morsan fick hjälp med ett litet lån, köpte en liten lokal som blev skoaffär. Han bytte också efter något år från att vara sosse till folkpartist. Han och morsan hade ju egen verksamhet.

Jag idrottade och läste. En dag fick jag sy på en gammal kamera i ett skåp, Det var magiskt. Jag var förförd från första stund. Jag började fotografera. Tjejer, det var vad som gällde. En kamera var ett sätt att få kontakt. Så var det och på den vägen är det.