Om att vara någon annan än den man är....

Byter camp, slipar skidor och gör köttgryta. Man måste ha mat. Utan mat inga muskler. Min fru tycker jag har en märklig matordning. Jag äter allt, på en gång. Det beror nog på att jag var Kustjägare och då åt man allt man fick tag på då man låg i fält. Förrätt, efterrätt, huvudrätt. Glöm det. Man var som en vildkatt. Åt allt. Jag är fortfarande likadan.
Det är ett jävla larvande med maten. Den ska vara god och ha kvalitet, men jag äter allt. Igår blev det inlagd sill, pitepalt, tunnbröd och ett äpple och sedan var jag så jävla hungrig igen, så då blev det fil med hårdbröd och lingonsylt till efterrätt.

Som sagt. Det gäller att äta.

Vacker demo i Paris. Kom att tänka på då en miljon människor gick ut och demoade mot kriget i Irak i Barcelona. Då var jag i La Molina, tio mil från Barca, nedbäddad i feber. Min polare åkte omkring och badade i varma källor tillsammans med en snygging i de tre bergen.

Det finns ingen rättvisa. Fast man kan ju försöka ordna till en.

Man ska vara som den man är, sägs det. Vad är det? Ska man stanna upp och falla inåt, se om man hittar sin egen soul? Det verkar jävligt passivt.
Varför inte bli en typ som man vill bli? Försöka bli en ball typ som får fingrarna ut äschlet och gör lite gott för världen och sig själv? Låter det inte lite mer framåt? Att man försöker bli något som man strävar efter att bli?

Polarn Axel var övertänd idag, klippte tredje porten. Såg honom då jag satt och inmundigade en semla. Skickade ett sms till honom: Jävlar, vilken form JAG är i. Vill du ha en seger i Cupen så låt mig åka ett lopp i dina kläder. Jag fixar lite skägg, drar ner brillerna och spöar Österikarn. Jag bjuder på det.

Ja, så skrev jag. Inte fan vet jag. Fick inget svar mer än att jag skulle ta en runda till bastun och svettas lite mer.

Jaja, så är det med kärleken. Den kommer och går, men den består.