onsdag 21 januari 2015

Mountain talking to me


Det röda berget talar till mig. Jag känner mig som en indian. Eller som Neil Young. En galning som har sin hemvist någonstans på prärien. Jag skulle vilja bo på prärien, ha en dirtbike, en vettig Toyotajeep och damma in till hålan varje dag för att ta en kopp kaffe.
Neil Young, en indian. Han har väl indianblod i sig?

Jag skulle kunna vara en same, vet inte riktigt varför det inte blev så, trodde det i 35 år. Jag föredrar prärien, eller Mexiko, som hon med kohuvudena. Den grymma konstnärinnan.

Jag möter en svan vid sjön. Jag kliver ur skidorna. Det är min barndom som talar till mig. Alla dessa svanar som frös fast utanför Grand hotell och som jag matade med gammalt bröd trots att jag visste deras död var långsam och plågsam.

Jag hör hemma på prärien. En veranda, en tystnad, en vind som smeker kaktusarna. Sedan startar man Jeepen och drar in till fiket, vissa dagar cyklar jag, men det är vinden och tystnaden som är grejen.

Jag ska nog flytta till prärien. Har fått nog av svanar och deras långsamma död i isen. Så är det helt enkelt. Jag är både för ung och för gammal för att dö. Då blir man som Neil Young. En elak jävel som hör hemma på prärien.