torsdag 22 januari 2015

Om att dra ett ledband

Ingen vidare dag idag. Polarn axel drog ledbandet i en port igår och det blir inget VM för honom. Det gjorde mig deppig. Han var i toppform och hade kommit på pallen och nu blir det sex veckor och vila och fika. Skit.

Han är ung. Han kommer igen.

Själv står mina Skogsnäsbilder på posten på Folkungagatan för en sur jävel inte kan haja att Micke Berg är jag för det står ju står ju Michael berg på mitt leg. Jag fick en lång utläggning om bedrägeririsken av en typ som vet vem jag är men som bara vill jävlas. Så nu får bilderna gå tillbaka till Norrland, skickas igen och frakten troligtvis betalas igen, bara för en idiots skull.

Annars var det moddigt och fint i backen. Förr kallade vi sånt här före för benknäckarkör, men numera vet jag att det oftast räcker med att hålla ihop benen så man inte torskar på en split i tungsnön.

Fotografiets utveckling är tydlig. Först lägger pressfotograferna ner sina jobb. Jag har aldrig varit mycket för pressfotografi men de gör nytta och är en röst i vår demokrati. Nu försvinner pressen allt mer och fördumningen blir allt tydligare.

Nu lägger Biskops Arnö ner. Jag har länge funderat på hur man kan hålla på och utbilda fotografer till en marknad som inte finns. Nu kom svaret. Jag vet inte vad Biskops Arnö betyder, mer än att det är ett system med jobb, kontakter ett slags nav och det kan vara viktigt. Å andra sidan så vet jag inte heller riktigt vad BA betyder i verkligheten.

Det som betyder något är ju att nedläggningen skickar en signal om att fotografi är på utgång. Det har blivit en otroligt tydlig skiktning de senaste åren. Först Instagram och allt det där, en enda sörja, medelmåttighet, ogenomtänkt, sedan ingenting, förutom alla dessa usla fotosajter och sedan ett elitgäng på typ tio personer som håller upp fotografin i det här landet.

Pressfotograferna har haft en egen fåra, som blivit bättre och starkare, både som röster( Lars Dareberg tex)  och fotografiskt, men nu skrotas hela den vingen. Jag kan känna att det kanske är tur att man är på slutet av sin karriär för det jag ser nu, med allt mer dålig fotografi, alltmer nedläggningar vad det gäller det institutionella ( Varken Moderna eller Kulturhuset har för avsikt att satsa på fotografi framöver).

Vad återstår då? En slags rening kanske? Att återgå till de personliga projekten, hålla sig i skuggan tills  man kan kliva fram. Det är svårt att se någon överbyggnad där fotografi har en plats, en ram, där fotot kan växa. Kort sagt är vi lite tillbaka till sjuttiotalet där vi byggde egna grupper, sökte egna projekt. På gott och ont? Vi får se.