Berlinmuren

Alla befinner vi oss vid en mur. Det är frågan om man ska hoppa över eller ej? Jag inser att snart är januari slut och kanske snart mitt liv. Det är på något vis samma sak. Att ta sig igenom och att göra det bästa av livet, tiden.

Hur man än vrider och vänder så blir allt vardag. Det enda jag kan säga med bestämdhet är att ju äldre man blir, desto mindre intresserad blir man att uppfylla någon version om hur man ska vara. Om folk vill att livet ska bli som dom vill, så får de själva jobba på det.

Att jobba som jag gör  är konsten att ständigt bli nobbad och ständigt skita i att man blir nobbad. Det ingår i spelet, det är bara att ta nya tag.

Nu är det stiltje i politiken. Ingen har riktigt kommit med några nya förslag på hur man ska lösa det här med boendet, arbetena, miljön och integrationen.

Jag väntar, jag väntar.

Själv tänker jag ägna ansenlig tid åt att svänga på skidorna. Det finns folk som tycker jag lever som en rikemanskille. Mina skidäventyr kostar mig 15000 per år. De stålarna tjänar jag in på att göra typ två skidjobb på en vinter, hyra ut min lya och sälja en del lösbilder. Det är ganska lätt att ordna. Jag har alltid gjort så att jag finansierar mina grejer genom att sälja dom, genom att skapa ett mervärde av det jag gör.

Nog om det. Nu blir det måndag, riktig vardag igen. Mycket skönt.