söndag 4 januari 2015

Man blev tyst några dagar

Vinterkräksjuka..vad är det? Det är ungefär vad jag brukar tänka. Nu vet jag. Två dygn då man inte sa många knop utan bara sov.
Det var faktiskt trevligt att vara så sjuk. Att kroppen la ner så fullständigt. Att man bara fick ligga där och flämta.
Jag hade katten som sällskap. Han låg bredvid mig mest hela tiden och min energiska fru, som hade sjukan före mig, kom in på dagarna och sa kärleksfullt: Mina fina pojkar.

Det är fint att ha en fru, det vill jag verkligen säga. Det är ännu underbarare att ha en kärleksfull vän eller fru eller vad det nu är, då man blir sjuk. Det är som då man var liten. Mammas mjuka rörelser och en kopp the på sängkanten, en smekning över pannan, en kram och sov lite till nu.

Det är sånt som är viktigt i livet. Jag packar bilen för att resa i morgon. Till Modor, till det pissiga regnet, Åre. Får snart sluta åka dit, skitväder nästan alltid. Åre har förvissa fina backar, men så mycket med Åre är värsta bluffen. Den sk Högzonen. Suck, i princip aldrig öppen även om pistörerna låtsas som om de ska öppna om tre timmar bara de får bort isen. Visst, om tio dagar kanske, men då är det ju ny is som ska tas bort.

Lundell får berättigat beröm för sin blogg. Det tycker jag om. Han har hittat ett format som passar, men hur det ska gå ihop med hans romanskrivande är jag tveksam till. Skriver man blogg blir det svårt att skriva roman.

I Åre väntar ett par gula pjäxor och här hemma fick jag ett par röda Atomicrace. Det är som lösgodis.

2015 blir ett märkligt år. Jag tror det blir Kärlekens år. Jag är dessutom helt fri arbetsmässigt. Vi pratade länge om att jag skulle ställa ut på Fotografiska 2016, men jag hoppade av det i julhelgen. Det känns inte som rätt grej för mig, vill göra något annat, låter mina bilder vila några år till.

Jag läser en del sajter i mitt illamående och den stora grejer som skett i vårt land är tonen mellan människor. Den otroligt elaka tonen. Någon gör en utställning, och helt utan någon som helst anledning, blir människan massakrerad av folk som inte ens sett bilderna. Det kan inte gå till så. Vi kan inte behandla varandra på det viset.

Jag tänker lite på SD ibland. De växer, men är de beredda att göra något, dessa halvkriminella i riksdagen och i kommunerna. De gapar och skriker men de får ju inte ens ihop folk som ska arbeta i de olika kommunerna. Hur fan ska ett sådant parti fungera?

Det blir en pyttipannablogg. Jag läser Anders Reitmeirs blogg på Fejan. Han skriver bra, han tränger in, borde försöka sig på ett större format. Jag har fantastiska workshopelever. De utvecklas hela tiden och att se deras arbeten är att förstå att så mycket handlar om umgänge, att få visa sitt arbete för varandra.

Och det måste ske i en kärleksfull ton.