Klockan i Istanbul
Det var ju perfekt. Han hade en lång rock och på insidan av rocken hängde en massa klockor. På den tiden framkallade jag ju film ofta på hotellen och jag ville ha en klocka med tidtagarur. Hittade några som såg ut som värsta flygkaptensklockorna och köpte en, som efter lite bargain kostade femtio spänn.
Jag gick på ett fik och kollade in uret. Snygg, tryckte på en av knapparna som skulle starta tidtagningen. Inget hände, tryckte hårdare. Inget hände. Då knackar jag på glaset några gånger. Då faller visarna loss i klockan och jag ser att tidtagaruret är ditmålat med en tunn pensel. Snyggt jobb må jag säga.
Jag knackar ännu en gång. Då spricker glaset. Jag började skratta. Det var ju ändå ganska kul att bli så blåst.
Dagen efter blåste jag ett annat gäng själv. På Galgatabridge, den stora bron mellan Europa och Asien, blev jag omringad av sju ungar som kastade sig över mig och skulle råna mig. Det tog tio sekunder så var de borta med min plånbok. Då log jag. Inte fan kunde de veta att jag var proffs på att resa. Jag hade givetvis alla stålar i skorna.
