Den röda sanden
Idag sitter jag och funderar på om det inte är dags att flytta? I vår allé är det så ofta en massa jävla jippon, Bondens marknad, nu någon elektronikskit där de spelar den värsta skitmusik som kan produceras i timmar. Totalt hjärndött.
Give me a brake.
Är det detta som är att bli gammal. Att man inte orkar med de mest korkade prylarna? Varför måste det ständigt vara skitmusik så fort något ska säljas eller marknadsföras? De skriks så innihelvete och det är så innihelvete efterblivet.
Jag går ut och köper en afrikansk matta för en hundring. Måste trösta mig med något: Är det dags att flytta?
Bilden togs en söndag i Pamplona. Jag nästlade mig in, det var hett som fan och jag hade ett totalt uselt tele på 200 mm. Allt blev oskarpt. Sol o Sombra. Sol och skugga. Det var orkestrar på läktaren, en publik som kunde sin sak. Med tiden kom jag att springa framför tjurarna i Pamplona några gånger, sedan kom jag till Barca där jag alltid gick på tjurfäktarrestaurangen vid Ramblan. Efter några månader fick jag flytta in i det heliga rummet, rummet med alla fotona på de klassiska tjurfäktarna. Jag kallades Senor Montagne, Herr Berg.
Det var vackert. Jag var del av något, ett sällskap. Jag ingick i det inre rummet. Senor Montagne, un Caballero de fiestas San Fermin.
