Livet
En grå morgon. Jag vänder på min bok Ende und Anfang, som jag fått av JH. Jag har den som en musplatta, ibland öppnar jag den och kollar. Det är en lite speciell bok, strävt omslag, bra för musen, men bilderna är också speciella, lite avvaktande, lite speciella, lite svaga i färgerna, lite dagbok, lite försiktigt, lite i väntan på att livet ska komma fram ur gömslena. Jag kollade igenom nätet, hur många som skrivit om boken i Sverige och då menar jag inte att de talar om att den kommer ut, eller ska komma ut, utan skrivit om boken. Jag hittar lite i Frankrike och ett snack i Vice.
Det är kanske så det är i Sverige. Att man liksom inte reagerar på något som görs? En annan bok jag sett det skrivits om är Bressons nya, som gjorts till en ny utställning. Den är tjock som fan och rör sig tidsmässigt från början till slutet. Det viktigaste är nog texten och att man använt hans tidiga bilder, dvs de är förbannat gula, vilket är okej för mig och tämligen uselt kopierat bitvis, men det kan jag också tycka är en fördel i dagens läge då allt ska skina som en diskbänk från någon svindyr italiensk köksfirma.
Texten visar på hur politisk Bresson var. Hur han också vandrade mellan olika lägen som fotograf, fri, jobb, porträtt, reportage, brödjobb, bildandet av den kanske första kollektiva gruppen för arbetande fotografer med arkivförsäljning osv...hur han också lämnade fotografiet då han tyckte han inte kom längre.
Också en intressant bok som ingen skrivit om vad jag kan se? Läste Lena Anderssons roman om ett kapsejsat relationsdrama. Hon skriver bra, boken är lite putslustig, precis som allt Lena Andersson skriver i DN, total avsaknad kött och lust, allt är förbannat studentikost och superintelligent, typ en japansk docka som kastar ur sig formler för hur man ska leva och tycka. Finns liksom ingen känslomässig botten, men boken är ju väldigt populär så vi kan säga att jag inte fattat ett skit. Jag kan säga samma sak om Knausgård. Kan man skriva torrare prosa?
Det är kanske så det är i Sverige. Att man liksom inte reagerar på något som görs? En annan bok jag sett det skrivits om är Bressons nya, som gjorts till en ny utställning. Den är tjock som fan och rör sig tidsmässigt från början till slutet. Det viktigaste är nog texten och att man använt hans tidiga bilder, dvs de är förbannat gula, vilket är okej för mig och tämligen uselt kopierat bitvis, men det kan jag också tycka är en fördel i dagens läge då allt ska skina som en diskbänk från någon svindyr italiensk köksfirma.
Texten visar på hur politisk Bresson var. Hur han också vandrade mellan olika lägen som fotograf, fri, jobb, porträtt, reportage, brödjobb, bildandet av den kanske första kollektiva gruppen för arbetande fotografer med arkivförsäljning osv...hur han också lämnade fotografiet då han tyckte han inte kom längre.
Också en intressant bok som ingen skrivit om vad jag kan se? Läste Lena Anderssons roman om ett kapsejsat relationsdrama. Hon skriver bra, boken är lite putslustig, precis som allt Lena Andersson skriver i DN, total avsaknad kött och lust, allt är förbannat studentikost och superintelligent, typ en japansk docka som kastar ur sig formler för hur man ska leva och tycka. Finns liksom ingen känslomässig botten, men boken är ju väldigt populär så vi kan säga att jag inte fattat ett skit. Jag kan säga samma sak om Knausgård. Kan man skriva torrare prosa?
Annars, Julens film om Gunilla Palmstierna Weiss nu på SVT play , grymt bra.