tisdag 27 maj 2014

Tankebok

Jag har skrivit en tankebok. Den får komma till tals i höst. Inte för att mina tankar är något att ha, men det är ändå mina tankar. Politiken är ett jävla malande. Miljöpartiet fick massor med röster. Det är bra, men de står ju inte för någonting. Det är liksom som oljan i drevet, de som smörjer, men vilka ska driva. Det är också symptomatiskt att de flesta medelklassarna väljer ett parti som saknar klassanalys, som har ett program som alla måste gilla, vare sig man är blålila eller knallröd. Bra miljö, tacka fan för det.

Tänk om någon tog makten i stan och sa följande: Bostadsrätterna ska avvecklas. Folk får tillbaka samma pengar med ränta som de la in. Allt blir hyresrätter, billiga sådana. Privattrafik förbjuds i innerstaden. Total satsning på kollektivtrafik av alla sorter, tåg, buss, taxi, cykeltaxi, mopedtaxi, allt eldrivet. För de företagare som behöver bilen kan dispens upprättas eller subventionerade transporter.

Alla vinster i vård, skola osv, tas bort, ersätts med en total satsning på lärarna, på utbildning av lärare och personal på äldreomsorg och sjukhus. Ett lönetak för alla, typ 60 000 kr i månaden. Över det 98 procent i skatt. Alla skatter ska gå till det sociala nätverket, solidariteten byggas över kommunala satsningar. Människan är en social varelse så det ska också gå att överleva på halvtid, som man kunde göra på sjuttiotalet. Det verkar rubbat att jobba 120 procent och knappt överleva. Visst, schysst lön men totalt slut i nerverna. Vad är det för liv?

Ja, det är jobbiga och konstiga tankar kanske, även för mig. Men livet är som ett förhållande och politiken är kopplad till livet. I ett dåligt förhållande  måste man fråga sig: Vad är bra, vad är dåligt, vad ska jag göra, vad är jag beredd att offra för att få det bättre. Man måste inse att vad man än gör finns det två sidor på myntet. Det kostar alltid något att få något annat, bättre. Livet är ingen enkel resa. Livet är en ganska krånglig resa. Börja med drömmen, en solidarisk dröm, inte en egoistisk, för vi tillhör alla ett kollektiv. Alla utan undantag ingår i ett världsomspännande kollektiv. En svensk är en grek, en japan en nigerian. Så enkelt är det. Vi är ett kollektiv.

Jaja, det är grått ute, man drömmer lite. Nu gick ju vänstern fram, skitfint och det har den gjort lite överallt. I Spanien, Italien, Sverige osv och samtidigt har högerextremisterna rört sig. De största partierna har dött och de kommer inte tillbaka, någonsin. Hur ska de kunna göra det? Moderaterna och deras polare har nu prövat sin teori: Inte ens en åsna kan säga något annat än att det gick helt åt helvete. Det går inte att släppa marknaden fri. Den måste regleras för då kan man utnyttja marknadens goda sidor. Tyvärr så sket det sig. Sossarna är ju det stora skämtet, eller sorgen. De har inte presenterat ett enda förslag som man ens orkar bry sig om på tio år. Nog om det. Var kommer nu framtiden att finnas? Hur ska vi förvalta kapitalismen så den ger oss jobb, näring och ett vettigt, demokratiskt liv? I min värld känns det som vi måste tappa greppet, falla fyra våningar, börja om på en enklare, lättare och billigare nivå. En nivå där människan inte är konsumtion, där alla lösningar inte är konsumtion. Där upplevelser av samtal, umgänge måste värderas högre än att gå och köpa en ny jacka. Att vi säger till oss själva: Vilken fantastisk dag jag hade idag. Vilka fantastiska samtal jag hade med olika människor. Se, att där ligger värdet i livet. I samtalet, umgänget, det gemensamma förtroendet för livet.

Eller?????