måndag 12 maj 2014

Seagull

Den kämpar i motvinden, fiskmåsen. Den är inte gjort för att fladdra omkring på en smal gata. Den ska ligga och glida i uppåtvindarna.
Seagull, Sam Haskins. Just denne Sam Haskins gjorde böcker som påverkade mig. Han hade ofta fiskmåsar i sina bilder. Vackra fåglar, som jag som ung sköt med pilbåge. Jag var en sate helt enkelt. Jag var en ung pojke med en jävla massa hyss i mig. Att jag sköt fiskmåsar är en grej, en annan är att jag seglade rakt ut i havet utan att kunna simma, än mindre ha flytväst. På stranden satt mamma, rökte, blev mindre och mindre i sitt blonda. Hon skällde inte ens på mig då jag återvände till stranden med jollen. Jag tror vi gick tillsammans hem över stenarna. Jag vet inte. Hon skällde väl aldrig, min blonda mor. Hon var också en Seagull, en som ville glida på termikvindarna, glida uppåt. Hon fick mest flaxa i de smala gränderna, men hon skällde aldrig.

Hon var bra. Hon visste hur man gjöt mod i en liten klen pojke som seglade rakt ut i havet. Hon skällde inte, hon satt och rökte, sa som det var, att man fick inte vara dum i huvet och sedan gick vi hem till det gula huset över stenarna. Måsarna fanns ovanför oss, de fanns alltid över oss, där ute i havet.
På natten hörde jag deras skrän i vinden, vågorna brus och borta på stranden låg jollen uppdragen för en ny seglats så fort som möjligt