torsdag 15 maj 2014

Greece, my love




















SVART  NATT

Jag har precis varit ute på taket. Klockan är fyra på morgonen. Jag är uppe i bergen i ett lånat hus. Det är ett enkelt hus.Två rum, ett litet kök. Ett hus med böcker och musik, granne med marmorbergen. Ingen tv. Kanske är det en tv jag hade behövt i natt ?

Tar en klunk whiskey ur en flaska jag  hittade i köket. Varför denna hemska rädsla som nästan stannar hjärtat och får mig att  bara  vilja vråla rakt ut.
Ensamhet dödar heter det. Nog stämmer det. Huset är granne med marmorbergen. Jag ser hur det vita  glimmar i mörkret från månskenet. Mina ben skakar  och jag vill ruska ur mig ångesten, men den biter sig kvar,

Jag varit ensam på ön i tre veckor. Dagarna går bra.  Solen är som en vän. Så länge den träffar kroppen känner jag att jag lever. När natten kommer med mörkret har jag ingen vän längre.
Jag borde bli trött, men sådana här nätter är det förgjort. Ibland kan jag försöka tänka att mina barn sover i rummet bredvid.I natt biter inte  ens denna enkla önskan om gemenskap. Sent på natten, strax innan morgonen dyker upp, går  jag till sängs. Innan jag somnar hör jag hur bonden passerar med sin mula på väg till dagens  arbete

MÄN MED DÖTTRAR.

Tre nakna män på stranden. Jag kryper ner i det heta. Min kropp blir en del av den heta sanden. När jag varit riktigt länge i Grekland vill jag inte ha något på mig eller under mig på stranden. Jag  vill vara en del av naturen.
Vi är tre nakna män. Alla brunbrända under våra parasoller. Vi har kommit till den här stranden sedan våra barn var små. Vi har tre döttrar i tioårsåldern. Dom börjar växa upp, snart kommer de till den tidpunkt i livet då de vill ha baddräkt. De är inte där ännu, men det närmar sig.
De springer som blonda gaseller på  stranden. Det är en skönhet, lika vacker och fri som de äldre, sälliknande, nakna kvinnornas på klipporna bakom oss.
Tre män Tre döttrar. Våra barn lever med oss män. Ensamma med oss under en period varje sommar. En kvinnlig kamrat lanserade en teori om att de kvinnor som reser ensamma i Grekland med barn, alltid bara har söner med sig. Vi gör motsatsen. Vi reser med våra små kvinnor.
Våra döttrar återvänder till sina filtar, blöta av badet, rusiga. Vi älskar dom och dom oss.

Farväl

Min  dotter reser med färjan. En tår faller på kinden. Varför  så ledsamt ? Varför är avsked så jobbiga ? Hon vinkar. Jag ser hennes vackra leende långt efter båten försvunnit. Nu är jag ensam igen , saknar min son som är hemma i Sverige. Om några dagar kommer en vän på besök. Fram till dess får jag leva med min ensamhet.
Jag får sällskap med de andra turisterna in till stan. Vi går längs Piren. Studerar ansikten. I medelåldern får man ett annat skönhetsideal. Numera kollar jag ögonen.

Vi  passerar rumsuthyrarna som står på rad med sina skyltar. Katarina vinkar. Hon är ledsen. Hennes föräldrar dog häromdagen på motorvägen mellan Pireus och Aten. Ett fyllo körde in i föräldrarnas bil i hundrasextio. Det blev inte mycket kvar. The car was a sandwich som  Katarina uttryckte det. 
Vad är ett litet farväl i jämförelse med det ?



DÖDEN I HAMNEN

Det är alldeles stilla, Folk springer omkring som i en bubbla. Utanför Piren flyter en man med ansiktet uppåt. Hjärtattack.
Hans fru står ensam på Piren. Hon nästan ler. Är hon glad över att han dog så snabbt och smärtfritt?
Det är en tyst cirkel kring henne. Först då hon sviktar och börjar vackla går en polis fram.

En gummibåt kommer in till land med den döde. Han lyfts upp på en bår, läggs in i en ambulans. Frun stiger in i en av kustbevakningens bilar. Ambulansen kör iväg och frun följer efter .
Det ryter till på Piren. Ett av de stora fartygen skall lämpa av sin last med turister. Allt återgår till
det normala igen.