Workshop, a lovely morning

Workshop är något speciellt. Det är helt fantastiskt att få träffa nya människor, underbara människor som efter två dagar blir ens vänner. Det är lika fint att se hur de alla utvecklas som sig själva, hur de söker och finner något, som de kan ta med sig och hur jag också blir lycklig av det.

En workshop handlar om att finna sitt eget stråk, inte mitt, sitt eget, och det är viktigt att poängtera. Det är också härlig att få dra en historia eller två, lyssna till fina saker och helt enkelt bara njuta av att sitta i ett skönt gäng och känna en del av livets mening.
Så kan det vara. Inte blir det sämre av att "Frisken" var där med filmkameran och gjorde en liten obetalbar sak på en kvart eller mer. Den kommer på U-tube inom kort.

Nu börjar våren med sol och sköna kyssar, bara ben och skön luft under kjolen. Tänk hur det kittlar i organen, hur det smeker över bröstet, huv vackert är det inte med regn som rinner på dina vackra kinder, en mjuk, varm vind som smeker över din rygg en solig morgon vid havet, asfaltens svaga vinande då däcken rullar hårdpumpade mot en ny destination, bilen som luktar bensin på morgonen, den ljuva doften av en cigarrett som långsamt ryker i den stilla skymningen. Jag hör saxofonsolot i Supersession. Vet ej vem som spelar, men det är någon som kan blåsa svagt och starkt, långsamt och hetsigt i en utandning, sedan växlar vi upp, Cry me river, det ökar, vinden blåser starkare, Joe Cooker vaggar, blundar, brudarna i kören hetsar, professor Longhair, som numera är vithårig, reser sig upp, spretar med fingrarna och slår in ackordet för Unchange my world och i allén utanför går mannen med sin dobermann. Mannen som stiger upp klockan sex och går ut med sin dobermann. Det är vår, regnet faller som tårar av lycka på en kind, din kind, min kind, allas våra kinder. Det kan knappast bli bättre.