fredag 30 maj 2014

Grinfärdig

Ni som läser min blogg vet ju hur många gånger jag sagt att i svartvitt är det digitala chanslöst mot analogt printande. Kolla den här länken med Leica M6 mot Leica Monochrome. betänk också att filmen är skannad.Hade man printat analogt hade skillnaden varit ännu större.

Man blir grinfärdig alltså. Nog om det. Läste om Eddy Merckx, den kanske bäste cyklisten genom tiderna. Han är född 1945, alltså 69 nu och han blev tillfrågad om han fortfarande cyklade. Ja, inte så mycket, två, tre gånger i veckan, kanske 900 mil om år. Dubbelt så mycket som mig.

Då blev jag grinfärdig igen. Varför bor jag inte i ett land där man kan cykla tolv månader om år, samtidigt som man kan åka skidor tre månader i samma land, typ Spanien, nere i Andalusien eller uppe vid Barcelona. Portugal är också fint men det finns ju inga berg. Shit, nu känns det som om dagen redan är förstörd. Fan, vad less jag är på att det digitala är så mycket sämre än det analoga, och att jag gav bort allt då jag gick över till det digitala. Tänk om man haft ett mörkrum på landet och stått och printat 30/40printar på något fint papper. Nu får man hålla på och lägga in konstgjort korn för  att man ska stå ut med att se på sina digitala skitprintar.

Sedan det digitala kom har jag varit väldigt tudelad, velat sluta fotografera för jag tycker det digitala i svartvitt är helt uselt. Det är till synes en liten, liten skillnad, men i grunden är det en himmelsvidd, mental skillnad. Just det här att man aldrig tycker det blir bra, att man aldrig ser en enda utställning gjord digital som man känner frid  inför och just detta att det ser till synes bra ut på väggen, där bilden sitter, men att man inombords revolterar av någon underlig anledning och tycker alltihop är skit, fake och fusk.