Två minter i elva

Jag har röstat. Det är en vacker handling. Man blir lycklig av att rösta. Det sitter tre unga människor i lokalen. De utstrålar styrka, de känner sig stolta. De arbetar för demokratin. Jag ser kvinnan le i mjugg då jag tar min lapp. Det är som om hon tror sig veta vad jag ska rösta på, trots att hon inget sett.

Jag ser ut som en lodare idag, kommer från landet. Tre dagars hårdkörning på cykeln har fått mig att krokna. Det värker fan överallt. Det är då jag går och röstar, då jag inser att det är så här det kanske kommer att kännas i kroppen en dag framöver. Varje dag, fast jag tror egentligen inte på det. Jag tror jag kommer vakna varje morgon i minst trettio år till med en slags nyfikenhet och en annan varm kropp inom armlängds avstånd. Jag är inte mycket för att deppa över framtiden. Det är nuet som gäller och på biblioteket sitter dessa vackra unga män och kvinnor och sköter om demokratin. Kan det bli vackrare?

Annars är jag full av fördomar. Igår såg jag på det OTROLIGA programmet Akuten på tv. In kommer två unga kvinnor, runt tjugo, kanske 19 år. En har lösögonfransar. Jag dömer ut henne som korkad. De sitter i väntrummet på akuten. På en brits sitter en snygg mycket äldre man, sliten, men jävligt snygg. Ett face som slipats i livets motvind. Han ser ut som en örn, urvacker, stor näsa, bred generös mun som säkert kysst många kvinnor eller en och samma i fyrtio år. Nu är han på väg ner i graven, men han har styrkan och stoltheten kvar. De unga kvinnorna tittar på honom och säger plötsligt de mest fantastiska saker om äldre, en ren kärleksförklaring till en förlorad morfar och till mannen på britsen.

Som vanligt fällde jag en tår. Jag är sån, gråter för allt som går bra, för allt som blir bra, för allt som kan bli bra. Tror fan jag gråtit över Grace Kelly också en gång.

Det är som med de unga på Medis, de som sköter demokratin. Man vill fälla en tår över skönheten i att gå och rösta. Gör det, för fan, gå och rösta och se de vackra,unga människorna som sköter demokratin.