Tankar
Det är en skämtbild som blivit publicerad, men jag tar den som utgångspunkt för att diskutera det som kallas
gatufoto idag. Om man kollar tex på Street på Facebook, så är väldigt många bilder uppbyggda på symboler. En skylt som säger något, eller en ljuskägla som gör streck i marken. Allt det här är viktigt men jag tror man måste se djupare och tyngre på gatufotandet.
Det första man ska se på, tycker jag, är vad den totala mängden bilder man tar säger. Jag måste ha ett tema, en tanke, då jag plåtar. Jag kan tex se en grekisk ö framför mig. Hur båten närmar sig land, hur jag ser den vita lilla staden glimma i kvällsmörkret. Det är min idé. Det är där det börjar. Den lilla staden i mörkret är ramen, sedan kliver jag innanför denna ram, denna lilla stad i mörkret och skildrar livet, gatorna, symbolerna, människorna, mötena, MEN, det var den lilla staden i mörkret som var ramen, idén, tanken som skulle fyllas med bild, möten, text.
En ram alltså, något som håller ihop, ett tema. Det andra är innehållet i ramen. Jag tror det är svårt att göra något på bara symboler eller ljusstreck, eller ljusets rörelse. Vissa gillar det, men all bra fotografi för mig handlar om människor. Alltså, att man på gatan närmar sig människor, anonymt eller i kontakt. Men, för mig måste det vara människor. Det är människor som intresserar. Det ska till ohyggligt bra fotografi om man ska klara sig utan människor. I ett arbete på gatan, som tex innehåller 20 bilder, så vill jag nog ha minst 15 bilder med människor och fem med symboler och ljusstreck.
För mig är det också viktigt att det är NÄRA, inga fegskott helst, inga ryggar. En fotograf som Bresson tog en jäkla massa snabba anonyma skott men han hade också en fantastisk förmåga att vara nära i sin anonymitet. Ibland ofattbart nära trots att han försökte vara anonym.
Det viktigaste ändå och det som skiljer en bra fotograf från en dålig, är mängden bilder, mängden bra bilder och hur bilderna samarbetar med varandra. Alla bra fotografer tar bilder som hänger ihop med de andra de tagit. En slags kontinuitet. För mig är det viktigt, för i kontinuiteten kan man avläsa fotografens personliga status genom åren, över tiden. Hur han eller hon mår, social eller ej, förändringar i livet. Det är lika intressant som bilderna, för om du går igenom en fotografs bilder under, säg tjugo år, så ser du de olika skepnaderna och perioderna som fotografen/ människan vandrat igenom.
Nog om det. Mängden, tiden, kontinuiteten, ramen, whats more to say?
