Per Anders Fogleströmland
Jag ser honom. Jag ser alla. Människor som mig, som jobbat på gatan i fyrtio år, ser allt. Vi kan se avspända ut men det stämmer inte. Vår radar går hela tiden. Vi lyssnar, vi ser, vi lyssnar, vi luktar oss in på allt. För att stänga av radarn måste jag gå hem, sätta på lurarna och låta Patti Smith vråla i mina öron. Å andra sidan, då hon gör det, minns jag hur hon såg ut på Göta Lejon för en helvetes massa år sedan. Hon är också vacker. Hon är också författare.
Jag ser över vattnet till Skeppsholmen. Isen borde lägga sig. Jag ser mitt barndomshem som inte syns, men jag inbillar mig, ser hur jag och min morfar, som hade hjärtproblem, gick på morfin eller opium, tar mig i handen och frågar om vi inte ska mata fåglarna på isen.
Vi går ut genom grinden, passerar Skeppsholmsbron och stannar framför Grand Hotel. Vi har bröd med oss som vi kastar ut på isen. En del fåglar kan inte röra sig. De har frusit fast i isen. Jag kramar min morfars hand. Det är otäckt med fåglar som frusit fast då man är fem år. Min morfar är snyggt klädd. Hans dagar är räknade. Han är blek och han bär en svart krimmössa. Det är också en vacker karl, körde amerikanare och sålde spisar till hemmafruarna. Nu är det över. Nu gäller det att klara vintern, mata fåglarna med det lilla barnbarnet.
Vi går hemåt efter ett tag. I den branta backen upp till kyrkan och vårt hem stannar han. En dörr öppnas, det är min mor som sett oss på avstånd. Det lyser i dörren och jag hör musik från jukeboxen. Jag springer snabbt uppför backen. När jag vänder mig om ser jag min morfar. Han står stilla, hans ansikte är blekt i skymningen. Han vinkar till mig att gå in och jag smiter förbi min mor, in i värmen.
