Papper och penna

Santorini, en sen natt. Jag kom med något flyg som skulle landa vid ett, det blev senare. Nicolaj mötte mig som vanligt på flygplatsen och sa att han hade fullt på sitt hotell men jag kunde sova hos en polare. Han körde mig till en öde plats utan fik eller något. Fick en flaska vatten och jag kunde höra planen landa och starta bakom väggen.

På morgonen körde han ner mig till hamnen och han skulle få 15 euro, men jag gav honom en femtiosedel och sedan försvann vi åt olika håll.

Just det kom jag på nu: att han är skyldig mig 300 spänn, men det får väl så vara i jultider.
Jag känner ett tungt behov av att köpa en penna och en anteckningsbok. Jag köper de dyra, svarta med mollskinnspärmar. Jag älskar dom, man skriver långsamt i dom, helst med en bra penna. Där skriver jag mina dagsverser. Det är som att göra utställningskopior på fiber. Det är en slags andakt, det är en upplevelse i sig, att lyssna till ljudet från pennan på det helt vita papperet utan rader. Just den känslan har alltid varit viktig för mig, ljudet, raspet och det fina syrafria papperet innanför de svarta pärmarna.
Det är lite motsvarigheten till Leica, Trix, D-76 och en fin Agfa Brovirakopia. Inget man springer förbi, liksom.

Ibland då jag tänker lite längre, tänker jag mig ett liv utan datorer, på ett café, en liten kamera, en tystnad. Ingen hets. Jag kan känna att ett spänt band försvinner om jag tänker tanken att överge fotografi. Det är en skön känsla, men jag inser att jag är för livet bunden till bilden och ordet, fast jag borde se mig som poet istället för fotograf. Bildpoet, ordpoet,, eller som han skrev Carlzon så fint: Författografen. Mycket bra formulering.

Jag går i regnet, ser i gatan, hör en röst: Pappa, Pappa. Min dotter ser mig, vet inte riktigt om det är jag. Är det mina nya glasögon eller har jag en ny utstrålning? Hon är stor nu, den lilla, som tillsammans med sin bror, följde med mig till Grekland så ofta på somrarna. Hon är stor nu, det är fint att se att hon är just vuxen.

Hon försvinner i regnet. Jag står kvar, håller kvar ögonblicket. Jag känner att det blir allt viktigare: Att hålla kvar ögonblicken. Igår, på krogen, sa min polare, som är sjuttio. Jag ser på dom som blivit mer än sjuttiofem att de är inte som jag, att de är äldre. Jag vill inte bli som dom, sa han. Jag tänkte på det: Jag vill inte bli som dom.

Det regnar då jag går in i Skrapan för att köpa den här dyra anteckningsboken för mina dagsverser. Det är skönt, lugnt i Skrapan. En fin ung tjej som heter Vide står i kassan. Jag frågar henne om hon är norska. Det är hon inte, men jag vet inte om jag tror henne.