Retro 203

Många har påpekat för mig att jag var bättre då jag var en analog fotograf. Alla bilderna jag visar nu är ju digitala. Ja, frågan kan besvaras så här: Vi förstod nog inte hur mycket som skulle förändras med den digitala tekniken. Jag, en fotografi i svartvitt, förlorade mycket. Filmens korn och de vackra fotopapperen. Den förändringen har betytt mycket, mycket, men mest har något annat betytt. Den nya tiden. Den tid som kom samtidigt som vi bytte fotografisk teknik.

Sedan 2005 har jag inte kunnat hitta ett ämne som intresserat mig att fotografera, förutom det privata och de utvikningar jag kunde göra därifrån. Först i och med den politiska verkligheten, Kärrtorp, nassarnas intåg osv, har jag fått ämnen som spiller över i mitt liv och som är intressant för mig. Det har helt enkelt varit en fotografiskt helt ointressant tid för mig. Nu börjar det likna något.

Jag var ju tvungen att göra något och det privata, att vi alla drog oss tillbaka till det privata, var det enda som fungerade.. Det är bara att kolla på nästan alla fotografer de senaste tio åren. Ganska ointressanta personliga arbeten rakt igen. En slags privata korståg som någonstans slår knut på sig själv om man håller på för länge.   Arbeten som inte alls kopplar på tiden, eftersom det inte funnits någon tid av intresse att skildra.Det enda som egentligen är intressant i riktigt privata skildringar är sex, men konstfotografi är fruktansvärt moralisk. Den får bara antyda att man knullar. Det ska framgå att man nog fan ska knulla, men man får fantisera om hur fotografen står där och knäpper. Själv tänker jag alltid att: För fan, skit i och plåta och knulla istället.
Skit i och knulla och plåta istället, det är en del av konstfotografin. Moraliskt skit och publicerbart dessutom.

Jag började skriva eftersom det var ett sätt att få mer tryck i det privata skildrandet. Jag har alltid skrivit. Att skriva ger mig ro. Att fotografera ångest. Tillsammans blir det en vacker resa i mitt eget psyke.