Juldagen 2013

Juldag, regnar milt nästan lite ledset, som regnet säger förlåt. Tänker på året som snart gått, på hur bra jag har det. Lyckan över att få Sune Jonssonpriset. Nu har jag haft turen att få nästan alla stipendier man kan få, och jag har fått dom flera gånger ibland. Det var också skönt att vi redde ut konflikten med Fotografiska, det vann alla på, dom, vi, fotograferna. Det enda jag irriterar mig på är att alla andra stora aktörer gett upp sitt förhållande till fotografin då Fotografiska kommit med i matchen. Det är trist o inget annat.

Krogarna är stängda. Sardin är kanske bästa och trevligaste krogen runt Nytorget. Elefantpojken på Ringvägen bästa Thaien.
Two Indians på Bondegatan bäste Indiern, Dionysys bästa Greken och Pom o Flora bästa fiket. Alla hundra meter från min lya och alla på Bondegatan.

Årets bästa utställningar var alla på Fotografiska, Strömholm, Erwitt och Kertezs. Det mesta annat jag såg gick mig ganska enkelt förbi. Thomas H Johnnson, startade upp Landskrona fotofestival. Årets viktigaste svenska fotogrej. Det gavs ut massa böcker, Strömholms klart bäst.

Politiskt var demon i Kärrtorp  årets grej och Kartellens låt en pärla. Mina två racercyklar en Bianchi och en Nishiki är mina ögonstenar och mina Rossskidor är mina polare på vintern.

Nassarnas frammarsch är hopplös att hantera. Hela Europa faller. Grekland, Portugal är en sak, men då Spanien börjar återgå till tiden för Franco, då är det riktigt allvarligt, riktigt, riktigt allvarligt. Att Mandela varit hjärndöd sedan juni äcklar mig. Man har låtit honom ligga i koma av politiska skäl, men också av arvstvistiga skäl, det verkar finnas en del riktigt giriga barn och släktingar kring honom. Hela ANCs utveckling är ju tragisk. Man köper jaktplan av Sverige, där dealen är svinaktig från svensk sida och dessutom har inte Sydafrika råd att låta planen flyga. Istället skulle landet ha satsat pengarna på sitt enorma aidsproblem, men den svinaktiga svenska hållningen gjorde att det blev något annat.

Det regnar, som om regnet ber om ursäkt, säger förlåt. Jag deltar i en slags enkel fototävling, Street på fejan. Det är många duktiga, men för mig räcker inte det. Jag ser ett otal, snyggt omgjorda Iphonebilder, som blir bra bild, men jag vill se något annat. Jag vill inte bara se snygg bild, kanske med bra känsla. Jag vill se en mening med bilden, bilderna. Jag vill se VAD man vill med bilden. VARFÖR man tar den och HUR man vill att den ska AGERA i SAMTIDEN. Jag tror inte på enstaka bilder. Jag tror på många bra bilder, sammansatta till en sång av bilder, som berättar en historia, som är ett vittne i tiden, som förändrar oss, berör och får oss att ändra på oss själva eller i alla fall får oss att reflektera över vår egen roll i samtiden.