Ett läge...
Jag skriver om mig själv, Stockholm. Det anses inte så bra att vara Stockholmare. Jag är något annat, mer, människa, vagabond, drömmare.
Jag förstår inte mycket nu. Jag säger som den sköne barden Lundell. Tänk allt som var så viktigt för oss förr, och nu, kanske ingenting. Fotografi? Jag hänger inte med. Jag förstår inte hur man ser på bild idag? Jag förstår fan ingenting.
Det spelar ingen roll. Jag är som de gamla racegubbarna i backen. De har inte köpt nya skidjackor på tio år. Det är dyra jackor, det ser man, men tiden har frätt på dom. Jag gillar den inställningen. Att tiden fräter på en.
Jag förstår ingenting. Jag förstår inte tjafset med Timbuktus låt. Bra låt, fuck on. Jag förstår inte allas bedyrande om vikten av att SD ska behandlas som ett demokratiskt parti. Ett skitparti med skitinnehåll.
Jag förstår inte mycket.Dock förstår jag så mycket att jag kan se att få vågar säga något. Jag ser att många satsar på säkra kort. Jag ser att massor av bilder aldrig kan ställas ut i 70/100 för att de är för oskarpa redan på Facebook. Jag ser att politiken kommer att bli viktig. Det är det enda verktyg vi har om vi ska få något gjort för HELA landet.
Något förstod jag dock, men inte förstår jag fotografin. Jag tycket det är konstigt att känna att nästan all fotografi som berör, görs i de forna Öststaterna, eller är gamla bilder. Jag återupptäcker Kertez, Atget, Brassai, Man Ray, de gamla rövarna. Varför? Kanske för deras bild på människan är varm, kärleksfull.
Jag fattar inte mycket. Nu börjar min skidjacka bli trött och sliten, lite tunn. Kanske ska jag köpa en ny eller ska jag leta i garderoben efter en annan gammal? Det viktigaste ändå är vad man har på fötterna. Det är där det börjar.
