Natt och död.
"Ingen fara, sa han. Det kommer att bli bra."
Han sa så trots att han visste att loppet var kört och jag visste det också. Jag var 19 och han femtio.
Vad tänkte han? Vad tänkte jag?
Det enda jag vet var att jag kände ett ursinne över orättvisan. Inte blev den känslan bättre av att morsan gav upp då han dog, gick in i en slags koma innan hon också en natt bara somnade in. Ursinne, jag var nog ursinnig. Det var kanske där jag fick min känsla för orättvisa. Att folk kan kämpa som besatta för att skapa ett värdigt liv och ändå slås de ner av krafter som vi inte kontrollerar.
Jag fick ett ursinne och patos för rättvisa. Det räckte med att lyssna på min farfar, smeden, och min pappa, som var för fattig för att få glasögon i skolan, för att min känsla för orättvisa skulle födas. Kanske hjälpte min enkla, för tidiga födsel, till. Mina två kilo gav mig omedelbart en livsinsikt och ett ursinne. Man överlever inte en för tidig födsel utan inre styrka, utan livslust. Min livslust kom att bli ett ursinne.
Det är natt. Någon sopar gatorna. Jag tänker på döden. Jag har kommit längre än båda mina föräldrar som dog det år de fyllt femtio. Jag är strax sextiofem. Jag har lyckats överleva. Mina barn är fantastiska. Det är den enda måttstock jag behöver. Mina barn är fantastiska. De lever, de tror på livet. Mitt ursinne slocknar.
Igår sa jag till min vackra fru, min vackra, smarta, ljuva kvinna. " Jag vill dra mig tillbaka, sa jag. Bo i ett hus i solen, bara vara."
" Ska du dra dig tillbaka ännu mer", sa hon.
Vi skrattade gott åt det, men det var allvar. Mitt ursinne rinner ut, inte helt, men långsamt, långsamt. Jag blir en hel människa. Det är morgon, det var strax natt.Någon har sopat gatorna och jag har tänkt på döden, ursinnet och framtiden.
