Photoshop

Om man tittar på gamla bilder, typ sextio, sjuttio-tal, så var det flesta svartvita kopior ganska lite behandlade. Jag kan tänka på Eugene Smiths blodlutsalt, eller en svensk fotograf, Per någonting, som tog de mest bearbetade porträtten, men på den tiden krävdes det att man var en väldigt bra kopist för att det skulle fungera.
Under min livsperiod så var det först Agfapapperen som gav en mäktig svärta, sedan bröt vi upp det hela med Ilfordpapper, Orwo, Emak och damstrumpa. Vi gjorde bilderna mjukare, sedan började Anders Petersen och hans kopister laborera med blodlutsalt,men det var på en nivå där bildens gestaltning förstärktes.

Nu, idag med Iphones, photoshop, plugins, dras det på något grymt. Bilderna ändrar helt karaktär. Jag vet själv hur enkelt det är att göra en medioker bild till en bra genom att dra i spakarna. Man lyfter ögat från bildens innehåll till dess dramatiska yttre yta. Det är klart att det fungerar ett tag, men i längden blir man genomskådad, typ andra eller tredje gången du tittar på bilden.

På samma sätt tycker jag det är med bilder som är för hårt tagna, för svarta, för hårda. Det känns dynamiskt vid första anblick och man vänjer sig vid att det ska se så hårt ut, men vid andra kollen på bilden så inser man att man tappat bort bildens kärna.

Man kan plåta stenhårda grejer, som Eugene Richards och behålla en slags gråskala. Han kör dessutom ofta med supervidvinkel vilket i sig också är en slags manipulation. Även Koudleka ägnade sig åt denna sorts manipulation då han plåtade zigenarna, numera romerna, då han gick väldigt nära med en kraftig vidvinkel och samtidigt soppade filmen och kopierade bilderna med en enorm tyngd, svärta, utan att de blev toksvarta och toktomma i sin kontrast.

Vad vill jag säga med detta? Jo, att jag inte vill säga åt någon hur de ska fotografera, men att det kan vara värt att fundera över fotografiets själ, dess tekniska själ, gråskalan. Att man kanske inte kan slänga bort gråskalan, bara för att uppnå en slags effekt, för att göra en dålig bild bättre genom en slags chockverkan, att man kanske ska förhålla sig till motivet så det lever, så inte en bild blir en koltekning istället för en bild.

Varför det? Jo, därför att om vi förlitar oss för mycket på de olika programmens effekter kommer vi att tappa bort fotografiets kärna, själ, dvs motivets kärna och själ. Vi får helt enkelt ta bättre bilder från början och behandla motiven med den respekt de kräver.