Retro 22.

Portugalette. en förort till Bilbao. En hängbro över floden Nervion. Jag åt lunch på en krog med vita gardiner, där jag brukade sätta tandpetarna i de små virkade hålen. Båtarna, de stora skeppen, som skulle in och lasta längre in  vid järnverket, passerade precis utanför mitt fönster.

Det var en vacker krog, torgmadammerna åt också ofta lunch här. De tog med sina egna grönsaker in och gjorde sin egen sallad till krogens lunch. Ingen tyckte illa om det. Que approveche, sa ja, smaklig måltid, till damerna och herrarna då jag anlände. Muchas Grachias, senor, var det naturliga svaret.

Det var en slags kärlek på den där krogen. Det kunde jag behöva. Jag hade rest iväg ensam, min far hade dött i lungcancer, min framtid stod öppen. Jag hade lämnat allt bakom mig. Det fanns bara Framtid och nu var det Portugalette, Baskiens godaste Creme Caramell och min grå Volvo PV med delad bakruta.

Jag gick till banken för att växla pengar. Jag fick komma tillbaka dagen efter. Ingen visste vad svenska pengar var för något. Jag hade eget bord på restaurangen. Det var så det var. Kom man stadigt hade man eget bord. När jag var väldigt sjuk, hög feber, fick jag sitta inne hos de varma kvinnorna i köket som matade mig med fisksoppa.

Jag gav bort en bild då jag lämnade Portugalette. När jag återvände till krogen 25 år senare var samma kypare kvar. Jag sa inget. Han sa inget. Då jag skulle betala kom han ut med bilden som jag gett honom tjugofem år tidigare. Den hade hängt i köket alla dessa år. Damerna som matat mig med fisksoppa kom också ut och kramade mig.
När jag gick sa jag som vanligt Que approveche till herrarna och damerna. De svarade som vanligt. Muchas Grachias, senor.