Kantstött Blues
Är det inte så att den mesta konsten vi gillar är melankolisk, försiktig, men stark? Ta Slas, ett lantlig vemod på Söder. Många vill jag ska fortsätta som jag gjorde förr. Hur ska det gå till? Det finns ju inga rörelser som jag kan hitta som passar in på det jag vill göra. Mullvaden och Skogsnäs, Musikrörelsen, var positiva, politiska aktioner.Jag gjorde böcker om teatergrupper, musiker, som sysslade med sin konst, men i ett kollektivt perspektiv.
Den här bilden, från en fransk sk Nyteater, var också en politisk språngbräda. Om jag inte hittar något som är politiskt och positivt kulturellt, så är jag inte intresserad. Jag skulle kunna göra jobb och brinnande förorter men det är inte min grej. Jag stöder dom men jag hör inte hemma där. Det måste göras av någon som hör hemma där, någon som brinner för att berätta om det. Dessutom avskyr jag våldsamma rörelser. Jag tål ju inte ens imbecilla fotbollsfans, hur fan ska man då stå ut med våldsverkare?
Just nu sitter jag på ett fantastiskt material, ska bli ny bok. Frågan är bara hur och formen? Såg en ny bok, var det Sydafrikaboken som var fin, men tyvärr hade sådana här krångliga viksidor mitt i boken. Helt meningslös garnering, funkar en gång, nästa gång man öppnar boken så passerar man ju bara de sidorna.
Jag sitter och tänker på de viktigaste fotoböckerna i mitt liv. Strömholms stora, även om jag gillar den senaste också, men den stora är hans mästerverk, tillsammans med Poste restante. Koudelkas Exile, Sergio Lorrains Valparaiso, Ed van der Eskens, den lilla boken, häftet, om hans liv. Bressons Early Work, sedan är det nog slut, resten av min inspiration kommer från författarna, som Miller, Anais Nin och mina nya, absoluta favorit bland de levande, Houllebecq, en riktig typ, men fan vad han skriver bra.
Så är det, så är det. Om du skulle fråga mig om det nya, moderna, så är det väl egentligen bara två fotografer som kittlar, två veteraner. Jag har tyvärr väldigt svårt för vad eleverna på fotoskolorna gör idag. Det är alldeles för konceptuellt, för mycket tänk och för lite känsla, för att jag ska gå igång. Såg Martin Bogrens bilder i en utländsk blaska, Black and White photography, såg himla fint ut. Den killen har något och han följer Ivar Los recept: Syssla med det du vet något om, eller något som känner till.
Jag kollade på en del länkar på lars Darebergs fina blogg, den killen gör bra nytta. Han länkade till en del nya, unga fotografer som kan allt, men det fäster inte på mig. De kan liksom för mycket, de är som unga gitarrister som spelar allt perfekt, men saknar skrovlet, det kantstötta. Det kanske kommer med åren, det kantstötta. Det behövs i alla fall om det ska bli bra. Kantstött blues, så kan vi kalla det.
