Från min generation.

Koudelka tittar länge på sina små bilder. Vilket är mitt medium? Är det bloggen? Är det bloggen jag ska bli ihågkommen för?

Den nya tiden! Den nya tiden där allt handlar om att sätta ner klackarna och hålla emot om man ska klara sig?

Det hjälper ju inte. Läste vad Gidlund skrev innan han dog. Då lät döden som en befriare när han radade upp allt helvete som vi kan se runt omkring oss. Enda sättet att förhålla sig till livet är att inte vara rädd för att dö. Hur det nu ska gå till, eftersom vi alla ska dö, tror jag? Eller finns det någon som överlevt döden?

Jag plåtar och skriver. Drömmer om ett litet hus med arbetsrum, eller en liten lya vid ett torg i värmen. Ett rum där jag kan se ner på torget och det är tyst, bara naturliga ljud och då menar jag inte billjud.

Jag tittar ut genom mitt eget fönster, ser Sofiakyrkan, inser att jag har den här lyan, och det vansinniga trafiklkjuden. Det är alltså inte min dröm jag står i. I min drömvärld kan alltid fönstren stå öppna.

Jag kollar hus i Sörmland, en vacker trakt. Hittar en del ställen där jag kan skaffa mig ett eget galleri, sedan råkar jag se en bild från Hydra. Hur kan man ens tänka sig bo i Södermanland då man sett en bild från Hydra? Det är oceaners skillnad i känsla och skönhet och då är Södermanland vackert.

De säger jag är melankolisk, svart. Jag är melankolisk,, svart. Jag blir bara allt mer melankolisk och svart. Jag tycker allt går åt fel håll. Jag skulle behöva bli mer optimistisk men i så fall blir jag en lögnare. Jag har alltid varit positiv, nu med, men min syn på verkligheten har också alltid varit extremt rå, aldrig gillat lögner, halvsanningar.

Jag plåtar, en motorcykel startar på gatan. Ytterligare en till jävel som för oljud, fel ljud, oljud. Jag går ut, fortsätter på mitt projekt som jag kallar The Dark Book.