.tif)
Vi satt ute. Det var mina älskade kamrater DrP och Förläggarn. Den ene smal och bullrig. Den andre stor och bullrig. Två män med karisma. Två män jag beundrar och älskar för deras oegenytta, deras förmåga att vara generösa och för deras fullständiga hopplösheter. Om jag ska beskriva mig själv så är jag den smale och tyste i detta gäng. Också den äldste.
Mina vapendragare kämpar med nya barnkullar. Jag har lämnat det stadiet bakom mig. De jobbar hårt, tillför samhället hopp och liv, ja, faktiskt liv i skarpt läge.
Själv är jag en själasörjare som försöker skapa hopp om liv, skapa en tilltro till skönheten, kåtheten och det kollektiva ansvaret. Snacka om att jag tog i här och nu, men utan programplanering blir det ingen målgång.
Den store Förläggaren beställer in whiskey. Ut kommer betjänten, ägaren, städaren, mannen som gör nästan allt på krogen, med whiskeylikör. Förläggaren vrider på pavan och skakar på huvudet.
- Har du ingen whiskey, säger han. Riktig whiskey?
- Från Kanada, säger kyparn och pekar på flaskan.Whiskey?
Vi har ännu inte fattat att kyparn inte snackar svenska. Whiskey är ju ett internationellt språk. Till slut tar någon fram beställningsboken och där finns ju en massa fina whiskeysorter.
Ett stilla AHA, sprider sig över bordet och det beställs av den bruna sortens dricka.
- En sexa, säger Förläggarn och visar fem fingrar.
- Fyra centimeter, säger kyparn, eller två?
Förläggaren fortsätter att visa fem fingrar och kyparn vacklar tillbaka in bakom disken.
Sedan sitter vi där, vi tre i natten och drömmer oss fram i livet och minns det som varit. Det är som att sitta med två varma nallar, två fina pruttkuddar som sprider värme och trygghet. Kvällen faller på och efter några timmar sprids vi som höstlöv i vinden. Vi ska snart krattas upp, läggas på hög och bli kompost. Det är ett tag tills dess, men vi räds alla av tanken på slutet.
Vinden kyler på då jag passerar Skanstullsbron, staden ligger så vacker och de billiga cykellamporna gör att jag syns i natten.
