Hur skriver man om fotografi egentligen? Jag funderar på det då jag läser en bilaga i DN med musikerintervjuer. Det första jag tänker är att jag ska skaffa en bra musikanläggning och köpa cds, slippa ifrån Spotify, köpa skivor och cds, så det blir en liten cermoni då man ska spela musik. Det andra är hur inspirerade alla dessa musiker låter i intervjuerna. Hur kul de verkar ha i sitt skapande. Att vara musiker är ju i grunden att vara social, kollektiv, medskapande. Många snackar om Miles Davis, hur nyskapande han var, vilken fantastisk musiker, samtidigt ska man komma ihåg att Miles Davis var ju en stenhård kritiker av sitt eget band och andra musiker. Höll du inte måttet åkte du ut.
Fotografi är ju samma sak och det är där jag kommer in på det här med att skriva om fotografi. Man kan göra som Gabrielson tex, skriva väldigt initierat, kunnigt, inspirerande om nya och gamla saker. Ett väldigt bra förhållningssätt. Tyvärr passar det inte mig. Jag vill liksom vara mitt inne stormen, längst in i tornadon, stå där och titta ut, se hur det blåser runt mig, tänk tanken torktumlare. Jag vill vara en av klädesplaggen som tumlar runt med de andra klädesplaggen. Jag vill inte ha för stort analytiskt, politiskt, resonerande perspektiv. Jag vill också tumla runt, i känslan framförallt. I känslan av att vara med, ingå, rycka i tåtarna, bli ryckt i tåtarna.
Jag har alltid älskat författare som Hunther S Thompson, Lundell, Kerouac, Miller, de som är med, de som ingår i tornadon. Inte de som sitter på en redaktion och kylslaget och effektivt beskriver ett skeende. Inget ont om dom, men det finns en anledning till att jag gillar Birgitta Stenbeck, Anais Nin, Intet nytt på västfronten, Hemingway, mfl,,,känslan är allt.
Det är svårt att skriva om fotografi för foto är ett analytiskt ämne, men också känsla. Det är ju en av anledningarna till detta kamerarunkeri. Musik är lika mycket teknik, analys, men det finns inte hälften så mycket teknikrunkeri bland musiker som det finns bland fotografer. Det finns fotografer som på allvar tror att en glugg som har ett steg snabbare bländare, typ 1,4 istället för 2,0, ska göra deras bilder bättre. De har helt enkelt inte fattat någonting. Det är precis som med mediciner, det finns en framsida och en baksida och lösningen finns ofta någon annanstans. Om man kollar en en utställning så skriver många på Facebook rent slentrianmässigt att Gud vilken bra utställning. I princip är allt bra och det är då jag tänker på Miles Davis.
Var lägger man ribban? Tycker man verkligen att det var bra? Sysslar man med välgörenhet? Hur förhåller man sig som Miles Davis till fotografi? Inte fan ska ni inbilla mig att han skulle gå omkring och spana in utställningar( om han nu var fotografins Miles) och säga: Gud va bra, fina bilder. Han skulle säga en hel del om det mesta, precis som han sa om musik. Jävla skit, taskigt gestaltat, amatörmässigt osv,,,,frågan är bara: Vilken nivå ska vi ha, vad kan vi lära av detta osv,,,,
Just nu sitter jag mellan två längtaner. Att dra till Grekland tre veckor eller att ge mig ut i skogen och plåta döden, sommarens sista suck. Jag velar, precis som med alla människor är det en slags rädsla som styr. Vi får se.
