Från min generation.

My Back Pages, det är det första jag tänker på då jag går in på Söders Hjärta där min äldste vän Håkan Lahger har boksläpp på sin nya bok om helikopterånet.

My Back Pages var alltid sista låten vi lirade innan vi vältankade drog ut på Norrlands nation i Uppsala 1971. Håkan hade varit där ett år före mig. Jag hade ägnat ett meningslöst år åt Kustjägarjagande och postsorterande, men nu var vi tillsammans och My Back Pages med Dylan var den givna sista låten innan vi drog ut och jag skulle klättra i lyktstolpar och Gud vet allt man höll på med för att impa på damerna.

Nu står han där, min gamle vapendragare, med en ny bok,vete fan, vilken det  är i ordningen, men många har han gjort och nog har vi gjort minst femtio tillsammans. Det är då konstigt att han och jag, han en son till en järnvägare som körde tåg i Afrika och jag en son till en järnvägare i Boden, skulle mötas som fjortonåringar, sitta på samma säng och bestämma att nog fan skulle vi göra böcker.

Så, blev det. Vi bodde ihop, vi reste ihop och sedan blev han en fantastisk organisatör och journalist som skrev böcker och jag en galenpanna som plåtade och skrev böcker.

Han är fin där han står, bjuder på öl och vi vet var vi har varandra.

Jag vandrar vidare, ner till Marie Levöö, gamla Gropen, mitt stamhak, där jag förr satt och käka söndagsmiddagar. Det var på den tiden då krogen var Gropen, Stopet, Lilla Maria och Vikingen. Ställen så hårda att dagens ungdomar skulle bajsa på sig och gå i terapi en hel livstid efter en kväll på dessa krogar.

Men, där hände grejer, påminn mig någon gång om att berätta om då polarna försökte råna Vikingen  med pilbåge, men nu, idag, är det Mia Galde som är kvällens stjärna. Hon har en fin utställning i färg, bilderna löper som en grön sammetsgardin över väggarna, man känner hennes känslighet, men också hennes oro, kanske ska jag säga  osäkerhet. Det är vackert, men det yttrar sig också i att hon sorterar inte tillräckligt enligt mig. Hon har allt i bilderna, men hon försöker säga det för många gånger.

 En enkel justering, dvs ta bort bilder, så kommer utställningen att nå sin fulla, vackra kapacitet. Blir jag sågad i morgon, säger hon till mig. Hon blir inte sågad. Vem är jag att såga någon, men eftersom närvaron av diskussion i svensk fotografi  är noll så skriver jag mina tyckanden. Hon är skitbra, men RALFgänget, som gör så eminent arbete, borde hjälpa henne och sig själva med lite kreativt samarbete, dvs sortera bort lite bilder eftersom budskapet finns redan i materialet.

RALF, och alla de fotografer som visat sina bilder där, allt från Strindberg, Jonas Berggren, Mia Galde , har alla varit förbannat bra och RALF är en stark vacker röst, men nu börjar galleriet bli så stort och etablerat att man kanske skulle ta ett djupare tag i hur utställningarna presenteras?

Jag lämnar galleriet efter att ha fått en pik av Mr Strindberg som påpekade att man kanske skulle ta mina storisar med en nypa salt. Helt jävla rätt. Jag får också träffa ett fint par som sov i husbil i Tanto. Det tog fan knäcken på mig. Häftigare blir det inte. Själv fick jag cykla hem i natten, slita ut batteriet ur Volvon som var sur och inte ville starta. I morgon är det dags igen, nya äventyr, nya stories och i väntan på det kysser jag Er alla, lyssnar på My Back Pages och  hoppas på en snabb, kall vinter. I övrigt, stort Tack till Mia, Håkan och grabbarna  som ser ut som Bluesbrothers, dvs RALF, för en vacker kväll.