Svår fråga. Det gäller att vara ärlig mot sig själv.
Vandrar på en vacker skogsstig i Södermanland. Går upp mot en dunge. Det susar i träden på ett sätt som det inte gjort på hela sommaren. Det är varmt, perfekt värme. Vänder mig om och ser ut över bygden, den lilla sjön, ser vårt torp. Det är lika vackert som på Naxos. Här skulle man bygga ett hus, tänker jag.
Förvånadsvärd tanke. Den chockar mig nästan. Jag och bygga hus? Är det känslan av att försvinna, känslan av att avsäga sig allt, försvinna från detta eviga dunkande? Jag vet inte, sätter mig ner, tar fram mobilen och söker på hundar som vill ha nya hem. Ska jag bygga hus måste jag ha en hund. Hittar flera hundar med blickar som raserar murar.
De är alla stora och längtande. Jag stänger telefonen, avvaktar med hund ett tag. Gör en vandringsstav av en gammal gren och vandrar tillbaka. Ser grannens hund lufsa omkring där nere i byn. Den skulle behöva motioneras. Jag kan vandra med den till att börja med.
När jag närmar mig vårt torp kommer dock tanken tillbaka: Håller man på för sin egen skull eller är det för att andra har förväntningar på en?
En film jag visat förr om Moriyama. http://vimeo.com/52692514#
