Skillnaden mellan Insta och Facebook

 Jag var i Aten igår, en kväll och flög till Stockholm i morse. Det är märkligt vad korta förflyttningar innebär för psyket och klarheten i bildtänkandet.

En sak är klar. Jag är helt färdig med det som kallas Streetfotografering. Om jag skulle fotografera på gatan så skulle jag bara ägna mig åt att skapa kontakter, ta mig in i miljöer, namn, stories, berättelser. Jag skulle aldrig orka gå på gatan och smygskjuta.

Bara kontakt och nära. Det är något med de här stora, riktiga städerna, som Aten, att de är så mäktigt intensiva. Jag skulle inte kunna värja mig, skulle behöva var nära tillsammans, som ett skydd, ingå i en gemenskap.

Den andra grejen jag insåg är att skönheten är min grej. Vackra människor, vackert ljus, vackra känslor. I stora städer är det enormt på alla vis, men utslagningen och tröttheten och kampen syns så tydlig överallt. Ta bara en sådan grej, att då jag gick för at ta metron klockan sex i morse hade säkert tio cafèer öppet och detta på en sträcka på fem hundra meter. Say no more. Mitt favofik i Sthlm öppnar klockan 13 och stänger på måndagar. Och vissa dagar jobbar det folk som inte ens kan göra kaffe. Det kanske är till att gnälla, men det finns en viss standard som måste hållas. Men ändå, det är mitt favofik i alla väder.

DET säger något om kampen för att leva. Det är inte vackert att folk sliter så, men det är livet man ser. Det liv som levs av så många, majoriteten, den majoritet vi skiter i alldeles för mycket. Klasskillnaderna ökar och allt mer pengar går till de som har och de som sliter och kämpar och inte mycket har får slita ännu mer.

Det är där politiken hör hemma.

På en femhundra meters promenad, såg jag klasskillnaden, slitet, livet och jag såg staden och stadens enorma intensitet. 

Sedan flög jag hem, bredvid mig satt en pappa och liten flicka på kanske fem år och hon skrek hela tiden om hon inte fick spela på sitt tvspel. Till och med då vi gick in för landning skrek hon på engelska om sitt förbannade Tv-spel.

Stockholm var grått. Resan hem gick över ett ganska tomt Sergels torg, som folket lämnat scenen. Nu väntar oss en annan tid. Det förstår vi, snart kanske vi också är där, i verkligheten och slitet.