Den disiga morgonen

 Det var en kall natt. Borta på gatan rörde sig några människor som skuggfigurer under handelsbodens lampa. De sista kunderna bar hem sina öl. Jag stod kvar utanför. Sista färjan hade gått hem till Sverige. Knapparna hade börjat falla ur min dåliga fårskinnspäls. Jag försökte hålla kylan från kroppen genom att svepa den i dubbla lager kring min magra kropp.

Jag rörde mig i Melkebotten, Christianias finare avdelning, där de rikare christianiterna bodde. Dörren öppnades i valvet till den gamla officersgården. En kvinna kom spelandes på en saxofon. En svag, mjuk ton. Hon stannade bredvid mig. En afghanhund och två ruggiga schäfrar dök upp bredvid hennes sida. Hon släppte ner saxofonen, öppnade porten igen och visade med ett tecken på en dörr där ljuset sipprade ut. Jag tackade och gick dit.

Det sprakade i spisen när jag kom in. En kvinna läste högt ur en bok för några andra. Jag smög in och satte mig i ett hörn.

Min kropp ryste av den kalla, danska vintern, ovan vid  Christianias omoderniteter. Det var inte lätt att somna och jag var trött och sliten när jag vaknade. Trots den tidiga morgonen var det fullt av folk i handelsboden. Jag köpte te och nybakat bröd. Kvinnan jag sett natten innan var också där. Hon hade saxofonen i band på axeln, utanför väntade hundarna. I håret hade hon guld och pärlor. Det låg utslaget över den mjuka pälsen och hon bar de christianitiska kvinnornas vackra, hemsydda byxor. 

Hon nickade skyggt. Jag kände att jag rodnade och gick snabbt ut ur butiken. Vinterkylan fick andedräkten att stå som en kvast i luften. Jag började gå mot glashuset.

"Hallå", någon ropade och jag vände mig om. Det var hon med saxofonen. De väldiga hundarna stod bredvid henne med lystrande öron. Guldet glittrade i håret när hon vinkade till mig. Jag vinkade tillbaka, en av schäfrarna dök kamratligt upp på min sida innan jag gick vidare.