Strömholm på Nationalmuseum

 Det är en grå dag då jag cyklar ner till Nationalmuseum för att kolla på Strömholm. Det nya, uppiffade museet är fantastiskt. Jag går den breda trappan upp till de övre regionerna där Christer Strömholm hänger och bara njuter.

Låt mig först lägga några kort på bordet. Christer Strömholm var en god vän till mig och tillsammans med Sune Jonssons är han, enligt mig, den störste svenske fotografen genom tiderna. Jag älskar hans bilder och jag tyckte mycket om honom på den tiden han levde. Hans son Joakim och Anna Nilsdotter Strömholm har curerat en underbar utställning som är intressant på många plan.

Det är en skön utställning, många små rum som skapar en känsla av lugn och intensitet på samma gång. Färgläggningen, bildformaten, där många bilder är i mer fyrkantiga format än jag sett förr, hängningen. Allt det är superbra.

För mig har Christers bilder alltid haft en vibb av Joseph Conrad, Mörkrets hjärta, mörkrets magi, men ända klarheten. Han är rent ut sagt en jävel på att fylla till synes oskyldiga bilder med magi, man går liksom in i bilden och hamnar i sitt eget psyke.

Det är mycket folk, denna torsdag, klockan 14 då jag går i salarna. Utställningen bygger på porträtt, uppdragsfotografering som Christer gjorde med en journalist, ett slags brödjobb, och det är svagheten med utställningen. Det konceptet, som troligtvis ledde till att man fick igenom utställningen på Nationalmuseum, att skildra svenska konstnärer i Paris, är utställningens svaga punkt.

Det finns en klar motsättning i utställningen. Det ena är att man gör en hyfsat bred beskrivning av den svenska konstnärsscenen i Paris, samtidigt som Christers kompromisslöshet söker en smärttröskel då han är som bäst. Om man ser det ur Christers perspektiv så är inte utställningen konsekvent kompromisslös. 

Den är det bitvis, men inte överlag. Samtidigt som en sådan här bred redovisning måste flacka pga det ”museala” kravet på bredd och redovisning. Det är ju egentligen helt ofattbart att utställningen hänger på Nationalmuseum. Det är femstjärnigt.

Anledningen till motsättningen är att fotografiska beställningsjobb, sk brödjobb sällan håller någon högre klass. Nu har Christer ändå lyckats skildra en tid, sparat ihop till en en hel del fina svenska konstnärsporträtt som man kan lägga i historieboken, men det är inte alls det som är utställningens styrka. Många av porträtten är ändå verkligt bra. Tänker på Bulow, tex, hon är kopierad lite som Christer klassiker Bleka damen från Barcelona. Fint att se Eva Klasson som ung också. Det finns också en rolig film som påminner mig om att alla har vi varit unga.

Det är de fria bilderna, som är mer på kompisstadiet, på krogen, ungarna som kollar i vattnet och några andra, av de mer kända, tidigare publicerade, bilderna. Där ligger tyngden i utställningen. Och där kan vi tala om tyngd. Det leder direkt in i den Strömholmska magin.

Det finns två rum som verkligen berör.

Det ena rummet handlar om poeten Paul Andersson som Christer plåtat hänsynslöst rakt på. Man ser Paul Anderssons förfall, hans drogberoende lyser rakt igenom och han är revbensmager där han ligger i sängen. Det är Christer Strömholm i toppklass. Mörkrets hjärta.

Ett annat rum som berör är bilden på Christer i hotellrummet. En skranglig säng, ett fönster.. Fantastisk beskrivning av de påvra villkoren i det fria Parislivet.

När jag går tillbaka nedför de breda trapporna är det fortfarande grått ute. Känslan är att det här är passerat. Det här kanske var den sista fotografiska berättelsen jag ser?

För att göra berättelser måste det finnas sammanhang och de små hotellen, de eviga kafésamtalen, rörelsen i tiden, det var sammanhanget. Det som utmärker vår tid är bristen på sammanhang.

För den som inte sett Christers bilder förr så är det här som en introduktion till hans mästerverk, till den Strömholmska kompromisslösa magin. För den som är fotograf så finns det en massa att plocka in om HUR man gör utställningar. Hur man försöker göra utställningar personliga med privata ting. Mike Spillane står på en hylla i ett av rummen. En hyllning till en tid, en annan tid.

Strömholm på Nationalmuseum är givetvis en utställning man måste se om man är intresserad av hur man berättar om en tid, men också en utställning som ställer en väldigt konkret fråga om vår nutid. Var finns våra sammanhang?