När det börjar likna höst...

Det är alltid samma visa då jag kommer till Sthlm. Köpa indiskt, lamm sambal, sedan bada badkar, träffa polarna på Twang, pussa min fru och sätta igång ett hysteriskt arbete. Jag brukar ösa på en vecka på raken och sedan är det över. Då vet jag inte vad jag ska göra. Då blir det badkar igen och fika på Twang.

Då infinner sig en enorm tristess och jag vill iväg och det har ju att göra med att jag tycker det verkligen inte finns något som intresserar mig i Sthlm.

Jag märker direkt hur jag får en slags inre stress i Sthlm,  i samma ögonblick som Arlanda Express landar på stationen, känner jag av den. Jag blir annorlunda.

Nå, det jag gör nu är att jag plockade ner alla bilder från vinden, måste organisera allt, igen. Hur många ramar har jag? Hur många bilder i passepartout har jag? ( 150). Hur många nya bilder ska jag skriva ut? (50), sedan är det klart, lägger det på min femte hårddisk och bär upp det på vinden. Där får det ligga tills det kommer ett erbjudande, vilket det inte kommer att göra före min död, men skit samma. Det ligger där och nån får väl ställa ut det.

Just nu kommer mina bilder i två kommande filmer,  blir spännande att se.

Jag undrar vad som sker just nu efter pandemin. Stockholms fotografiska scen är dominerad av dokumentärfotografi. Elliot på Stadsmuseum, Strömholm på Nationalmuseum, Mary Ellen Mark på Kulturhuset, Kontrast hade just Per -Anders Pettersons bilder, Landegrens musikbilder osv, osv....Man kan gott säga att dokufotografin är på väg tillbaka. Inte för att det är så viktigt, men alltid är det något.

Som sagt, sortera, sortera och sortera,,,