Brunnsgatan 4.

 Brunnsgatan 4. En magisk adress. Nära Stureplan. Ganska ruffigt om man säger så. I bottenvåningen på huset låg en pianostämmare och ut mot gatan låg ett fik där jag ofta satt och kollade på tjejerna som dansade balett i huset mitt emot.

Det var en trång och mörk gata. Jag hade en Volvo som jag brukade parkera utanför entrén. I huset bodde också några hyresgäster. Min trappuppgång, där jag hade labbet, var liksom övergiven. Jag var ensam på andra våningen. hade tre rum och ett litet kök, allt detta blev min arbetsplats.

Första dagen då jag tog stället i beaktande var lite ruskig. Det hängde en snara, hängsnara, i taket i en stabil krok. Det hade varit ett gammalt pundarnäste som jag tog över.

Jag rensade upp, gjorde ett rum och köket till mörkrum, satte sköljen i hallen, trägolv överallt och hade de stora rummet mot gården som mitt kontor och sovrum. Jag byggde en våningsäng ovanför skrivbordet och kunde ligga där på de mörka kvällarna och se ner över gården, höra ljud från Stureplan.

Jag bodde annars på Söder, där jag hade en liten etta på Rutger Fuchsgatan 4. Det var ändå otroliga tider. Jag tjänade absolut inga pengar men jag hade råd att ha ett labb mitt i stan, även om det var en gammal knarkarkvart. Jag hade en gammal Volvo, som jag köpt för tre tusen spänn och jag gick ofta ner till Röda Rummet för att dricka öl och käka deras nattamat som alltid var pyttipanna. Om jag tog en taxi så kostade den 25 kr upp till övergångsstället på Mariatorget.

Jag hade en assistent som gav mig mer problem än var till nytta. Då jag gjorde Skogsnäsutställningen så skulle han hjälpa mig att kopiera. Det blev inget av med det för en natt efter några öl krockade han med en lyktstolpe och slog halvt ihjäl sig.  

Man jobbade helvetiskt mycket. I princip dygnet runt och en natt så åkte jag hem och lämnade kvar bilderna i sköljen som stod i hallen. På morgonen då jag kom tillbaka vid sjutiden så hörde jag hur vattnet rann i trapphuset. Mina bilder hade täppt till avloppet i sköljen och nu hade det runnit över hela natten.Total panik. Jag kollade in hos pianostämmaren och såg hur vattnet rann ner i hans pianon som stod med öppna lock.

Jag rusade upp,  rev hela labbet, framför allt sköljen och gömde den och då pianostämmaren kom till jobbet gick jag ner och skyllde på Svenska bostäder, som inte höll efter sina ledningar. Att det blivit stopp i systemet någonstans och pianostämmaren höll med mig. Jävla bolag.

På något vis klarade jag mig och pianostämmaren också, men det blev sista gången jag sköljde bilder på natten utan att vara där.

Jag kan fortfarande sakna det där labbet, men framför allt kan jag sakna den där tiden. Då en fotograf som mig, som inte tjänade en krona, kunde ha labb i stan, bo på Söder, ha en Volvo, trixa med allt, gå på krogen varenda kväll och inte gå under ekonomiskt. 

Det är något jag inte fattar med tiden idag. Varför allt har runnit oss ur händerna. Vad gjorde vi för fel?