Vinter..

 

Vinter

Jag lyssnar på vinden som viner i pipan då jag tänder kaminen. Det börjar dra ner mot noll utomhus. En vecka av riktig grekisk vinter. Det ska komma snö i natt.

Jag älskar min franska kamin. Jag har 19 grader inomhus, men 19 grader i ett grekiskt hus med bara marmor överallt och ett regn utanför dörren är inte de 19 grader vi har i Sverige.

Därför tänder jag kaminen.

Den startar långsamt och medan elden tar sig skriver jag det här.

Att bo här en en gåva och ett arbete, Framför allt på vintern. Hela tiden fixa ved, hugga ved och elda. Det är liksom basen i tillvaron. Att få det varmt och skönt. 

Dagarna löser sig själva. Solen kommer upp och det är varmt överallt där inte vinden kommer åt. Det blåser oftast nordan på ön. Är det sydlig vind är det oftast regn.

Idag är det västlig, både kallt och regn och ingen sol. Kaminen segar, fuktig ved, men det är ändå på gång.

Jag diskar medan brasan tar sig.

Det här livet är en slags strid, längtan efter det goda läget.  DÅ värmen kommer och man kan avslappnat arbeta med sin konst. Det är ett slags liv som handlar om att själv ordna sina betingelser. Värme, mys, arbete.

Jag längtar efter mitt varma badkar i Stockholm. Att bada badkar här känns som en absurditet. Hur ska du få ihop så mycket varmvatten då inte ens ett trestjärnigt hotell i Aten klarar att få till badkarsvärme och på det, tanken på vattenbristen.

Mann söker sin egen längtan och sin egen tillfredsställelse.

Jag stannar inne ett tag. Utanför dörren, på fiket, härjar coviden. Mer  än någonsin och det finns en deadline. Jag räkna rmed fjorton dagar till, sedan ska det dö ut och jag kan leva fullt ut. 

Men, vem vet?

Om fjorton dagar ska jag börja måla i huset, då ska kylan vara på tillbakagång och covidhelvetet tagit färjan till sin egen begravning.

På havet hittar man fortfarande döda från förlisningarna kring julen. Vi påminns hela tiden om detta vansinne med folk på segelbåtar, som betalar 90 000 kr för att ta sig mellan Turkiet och Italien. Och vad är hoppet? Sitta i en förläggning och inte få leva fullt ut.

I jämförelse med det är en trilskande kamin en barnlek.

Jag tittar på min kamera, en Ricoh Gr, som ligger på stolen. Jag har en dröm om att använda den en dag. Att bli som en fotograf, men det löjliga är ju att  mobilen är bättre. Jag kan inte förklara det hela och mobilen skapar heller ingen känsla av fotograf i mig. Jag måste pimpa den på något vis, precis som jag pimpade och älskade mina Leicor eller mina Nikonkameror förr i tiden. Jag måste helt enkelt ge kameran en slags dignitet. 

Det är som med ett förhållande. Man måste ge det dignitet, tyngd. Jag hade mobilen med mig på Akropolis, tog några turistsnaps och sällan fått så mycket cred för mina bilder. Jag tänker, det är ju bara mobilbilder men de har något..

Och så där går det på. Katterna sover gott i soffan, brasan brinner fint, jag gör en kycklinggryta till middag, men tar gröt till lunch. Jag vill ha kvar längtan till den goda middagen med ett glas rött. Jag vill längta och jag vill genomföra min längtan. 

Det är kanske det som är det fulländade livet?