Jag försöker hålla liv i en brasa. Det är svårt, det falnar, jag kliver upp, rör om, det tar sig.
Jag lägger mig i sängen, skriver, ser brasan, den falnar igen, jag kliver upp, rör om, skapar drag, den tar sig, jag lägger mig på sängen, skriver, den falnar,,,,
Det är som livet. Det påminner om livet. I natt läste jag en text av en polare som kommit längre i livet än mig.
En brutal uppgörelse. Var hade hen kommit? Vad återstod?
Hen konstaterade att hen blivit gammal. Hjärtat flimrade och covid tog nästan livet av hen.
Vad återstod? Hur gör man ett liv enkelt då man blir riktigt gammal?
Det krävs två saker: Enkelhet. Det måste gå att komma ut och socialisera enkelt. Allt annat är ointressant. På slutet av livet vill man umgås. Mycket i livet har man tänkt att det gör man själv osv, men ju äldre man blir desto mer inser man att allt handlar om att umgås, gärna på ett kafé, enkelt, okomplicerat, detta kan blandas med en dos ensamhet.
Enkelhet och umgänge. Det är allt som betyder något.
Jag stirrar in i brasan. Ovanför taket mullrar det, blixtarna går som blanka svärd genom luften. Frågorna haglar: Var kan jag bo för att ha ett enkelt liv och umgänge. Hur döden kommer och var är ganska ointressant. Det som är intressant är tiden fram tills det inte finna någon baklucka att smita ut genom.
Enkelt och umgänge.
Jag tittar på mina bilder. Vilken jävla tid vi lever i. Varje morgon vaknar vi med en längtan efter att trycka våra kroppar mot varandra, känna andras dofter, komma nära och vi blir blåsta hela tiden. Livets efterrätt plockas ifrån oss hela tiden, kommer längre bort. Om en månad, kanske två, får vi kramas, känna närhet, skratta rakt ut, eller så får vi vänta. Vi går mot döden väntandes, det kan inte vara meningen med livet. Att gå mot döden väntandes.
Brasan falnar igen, går upp, rör om den, den växer till sig, brinner starkt, lägger mig på sängen och tänker att nu fan får den brinna starkt.
Kommentarer
Skicka en kommentar