Det lilla vemodet rullar in..

 Det lilla vemodet rullar in. Snön försvann, ersattes av isgata. Jag tänkte jag skulle komma igång med kroppen. Behöver verkligen cykla eller kuta eller göra något med kroppen. Varje morgon tänker jag: I morgon, men vad fan.

Borde spela Bach, eller Cohen eller kanske lite Joe Bonammassa. Just Bonamassas akustiska spelning i London med lite olika inhoppande musiker är fenomenalt bra, så skön samling olika instrument, bara Tina Guos lirande är sanslöst.

Fan, så less jag är på covid just nu. Och känslan kommer tillbaka hela tiden. Och det handlar om att då man tror det ska vara över så börjar man känna sig irriterad. Man vill ha ett avslut.

Jag sitter i ett stenhus, det har varit den värsta snöstormen på evigheter i Grekland. Folk satt nästan ett dygn fast på motorvägen utanför Aten. Hur det är möjligt fattar jag bara inte, var fanns plogbilarna. Folk lämnade sina bilar på motorvägen, ett antal människor fick tas till sjukhus med köldskador.

Här hos oss, byarna högre upp i bergen blev av med elen i 13 timmar. Ingen lek, det är då man inser vikten av en vedkamin och ett gasolkök. Jag bor närmare livet än de flesta. Vi tror så gärna att vi lever tryggt i Sverige, men betänk om elen slås ut i Stockholm tretton timmar med en kyla på säg femton minus. Inget skulle fungera.

När jag bodde i Barcelona hade jag ingen värme på rummet och de dagar som var minus, ofta i januari, gick jag till den största affären, typ NKoch strosa runt, drack kaffe, i timmar höll jag mig borta för att då lite värme.

Så var det.

En vedkamin är sm en kompis. Den kräver alltid två vedbitar, man kan inte bara slänga in en bit, två måste det vara.

Så är det med det också.

Vad har vi framför oss? Jag gör några böcker, hoppas det blir ett Planket i höst,....

Ja, nu kräver kaminen kött, dvs ved. Jag får gå ut och hämta lite.